Sida:Jane Eyre (sv).djvu/390

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
116
jane eyre.

vanligen finnas i ett Vestindiskt hus, endast helt obetydligt kunde dämpa ljudet af hennes vilddjursläten.

’Detta lif’, sade jag för mig sjelf, ’är ett helvete på jorden! Detta är den luft och de ljud som tillhöra den bottenlösa afgrundspölen. Jag har rätt att befria mig derifrån, om jag kan. Min jordiska tillvaros lidanden skola upphöra i samma ögonblick som min själ lemnar den tryckande stofthyddan. För ’läsarnes’ eviga helfvetesbrand fruktar jag icke: det finnes icke något tillkommande som kan vara värre än det tillstånd hvari jag nu befinner mig — låt mig derföre bryta upp och gå till min fader i himmelen.’

»Vid dessa ord böjde jag mig ned och uppläste en låda, innehållande ett par laddade pistoler; jag ämnade skjuta mig. Jag vidhöll dock endast för ett ögonblick denna föresats, och som jag ännu var vid sundt förstånd, var denna kris af en till det högsta stegrad förtviflan, hvilken föranledt min önskan och mitt beslut att göra slut på mitt lif, inom en sekund öfverstånden.

»En frisk vind från Europa kom i detta ögonblick öfver oceanen, och en flägt deraf inträngde genom det öppna fönstret; ovädret bröt nu ut; regnet nedföll i strömmar; åskan dundrade, blixtar flammade, och inom kort var luften åter klar och ren. Jag fattade under tiden ett bestämdt beslut. Jag gick ut i min trädgård, och medan jag vandrade bland de drypande orange- och granatäppleträden, och den tropiska morgonens skimmer glänste som en gyllne rand kring horisonten, anstälde jag följande betraktelser, dem du, Jane, måste åhöra; ty det var en sann visdom, som under dessa timmar tröstade mig och visade mig den rätta stig, som jag borde vandra. Under tiden fortfor den från Europa kommande, uppfriskande vinden att hviska bland trädens nylifvade blad, och hafvet brusade och dundrade i stolt och otämd frihet; mitt hjerta, som så länge varit sammankrumpet och förtorkadt, började åter att svälla, och för första gången på lång tid rann blodet åter lifligt genom mina ådror: hela min varelse längtade efter pånyttfödelse. Jag såg hoppet åter vakna till lif och kände att min själ ännu kunde skapa sig en ny och ädlare tillvaro. Från en blomstrande löfsal i ändan af min trädgård såg jag ut öfver det blåa hafvet; der på andra sidan