Sida:Jane Eyre (sv).djvu/395

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
121
jane eyre.

förnedrande. Jag afskyr nu minnet af den tid jag lefde tillsammans med Céline, Giacinta och Clara.»

Jag kände djupt sanningen af dessa ord och drog deraf den riktiga slutsats, att om jag kunde glömma mig så långt, att under hvilka förhållanden, under hvilket förebärande, efter hvilka frestelser som helst, blifva dessa olyckliga qvinnors efterträderska — så skulle han en dag komma att betrakta mig med samma känsla, som nu i hans tankar nedsatte deras minne. Jag uttryckte emellertid icke denna öfvertygelse; det var tillräckligt att känna den. Jag gömde den endast i mitt hjerta, på det att den måtte förblifva der och tjena mig till bistånd och stöd i frestelsens stund.

»Nå, Jane, hvarför säger du inte: ’Nå, sir?’ Jag har ännu inte slutat. Du ser så allvarsam ut. Du ogillar mig ännu, ser jag. Men låt mig komma till slutet. Förliden januari kom jag, kallad af affärer, tillbaka till England — jag var nu led vid allt hvad älskarinnor hette — i en dyster och bitter sinnesstämning: följden af ett gagnlöst, ensligt, kringirrande lif — tärd af svikna förhoppningar, fiendtligt stämd emot alla menniskor och isynnerhet mot hela qvinnokönet; ty jag hade börjat anse tanken på en god, förståndig, trogen och kärleksfull qvinna såsom en blott dröm.

»En kall vinterafton red jag i närheten af Thornfield Hall. Afskydda plats! Jag väntade mig der ingen frid och intet nöje. På en stätta i Haylane såg jag en liten varelse sitta helt lugn och stilla. Jag passerade den förbi lika likgiltigt, som den klippta videhäcken på andra sidan: jag hade ingen aning om hvad den en gång skulle blifva för mig; ingen inre förkänsla att mitt lifs skiljedomare — min goda eller onda genius — väntade der i en ringa förklädnad. Jag anade det icke ens då, när hon, vid olyckshändelsen med Mesrour, kom fram till mig och helt allvarsamt erbjöd mig sin hjelp. Den lilla barnsliga, spensliga varelsen! Det föreföll mig som om en liten sparf hade hoppat fram till mig och erbjudit sig att taga mig på sina späda vingar. Jag var butter och snäsig; men den lilla varelsen ville inte gå: hon stod ändock qvar med en sällsam envishet och blickade och talade med en beslutsamhet, som icke förfelade att göra intryck. Jag måste bli hjelpt och det af hennes hand, och hjelpt blef jag.