Sida:Jane Eyre (sv).djvu/394

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
120
jane eyre.

sympatisera — en motsats till kreolskan — men jag längtade förgäfves. Bland dem alla fann jag inte en enda som jag, om jag varit än aldrig så fri, efter den varning jag erhållit för de olyckor och det elände, som opassande föreningar åstadkomma, skulle ha velat erbjuda min hand. Mitt svikna hopp gjorde mig likgiltig och håglös. Jag sökte förströelse, men aldrig utsväfningar, hvilka jag hatade och ännu hatar. De voro min indiska Messalinas utmärkande egenskap, och en inrotad afsky mot dem och henne höll mig äfven vid tillåtliga nöjen i tygeln. Alla njutningar, som lutade åt utsväfning, tycktes närma mig henne och hennes laster, och jag undflydde dem derföre.

»Jag kunde emellertid icke lefva allena: jag försökte derföre att i älskarinnor skaffa mig ett sällskap. Den första jag valde, var Céline Varens — åter ett af dessa steg, som kommer en att förakta sig sjelf, då man tänker tillbaka derpå. Du känner redan hurudan hon var och på hvad sätt vår förbindelse slutade. Hon hade tvenne efterträdarinnor, en italienska, Giacinta, och en tyska, Clara, båda ansedda för ovanligt vackra. Men hvad var deras skönhet för mig inom några veckor? Giacinta var lättsinnig och häftig till lynnet: jag tröttnade vid henne inom tre månader. Clara var anständig och beskedlig, men enfaldig, dum och trög, utan det ringaste som öfverensstämde med min smak. Jag var glad att kunna skänka henne en tillräcklig summa för att skaffa henne en lönande sysselsättning, och så på hederligt sätt komma ifrån henne. Men, Jane, jag ser på ditt ansigte, att du i detta ögonblick just inte hyser för goda tankar om mig. Du anser mig för en känslolös, lättsinnig vällusting, inte sant?»

»Sanningen att säga, så tycker jag inte lika mycket om er, som jag gjort ibland. Föreföll det er inte det ringaste orätt att lefva på det sättet — först med den ena älskarinnan och sedan med den andra? Ni talar om det, som det vore en helt naturlig hvardagssak.»

»Ja, du har inte så orätt deri. Det var ett eländigt lif, och jag skulle inte för allt i verlden åter vilja upplefva det. Att hålla en älskarinna är inte stort bättre än att köpa en slaf: båda äro merendels till sin natur och alltid till sin samhällsställning underlägsna, och att lefva i förtroligt umgänge med sådana, som äro under en, är alltid