Sida:Jane Eyre (sv).djvu/398

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
124
jane eyre.

inte sjelf skulle uppsöka mig, då jag undvek dig — men du gjorde det inte; du höll dig inne i skolrummet, lika tyst som din stol eller läspulpet; om jag någon gång händelsevis mötte dig, gick du förbi mig så hastigt och med så litet tecken till igenkännande, som var möjligt utan att bryta mot aktningen. Ditt vanliga ansigtsuttryck vid denna tid, Jane, var en tankfull min, ehuru för ingen del nedslagen eller dyster, ty du var inte sjuk; men också inte liflig och strålande, ty du hade ringa förhoppningar för framtiden och ringa glädje för det närvarande. Jag undrade hvilka dina tankar voro om mig — eller om du någonsin tänkte på mig. För att utstudera detta, började jag åter visa dig mera uppmärksamhet. Det låg någonting gladt i din blick, något hjertligt i ditt sätt, då vi samtalade; jag såg att du af naturen var glad och sällskapslik, och att det endast var det tysta skolrummet och den tråkiga enformigheten i ditt lif, som gjorde dig sorgsen och melankolisk. Jag gjorde mig derföre det nöjet att visa mig vänlig emot dig, och denna vänlighet framkallade snart ett annat uttryck på ditt ansigte: det blef någonting mildt och ljuft såväl i din min som i sjelfva tonen af din röst; jag tyckte om att höra mitt namn uttalas af dina läppar i en tacksam och lycklig ton. Jag plägade vid denna tid ofta bereda mig det nöjet att liksom händelsevis möta dig, Jane: det låg då en så egen tvekan i ditt sätt; du betraktade mig med en osäker blick, med en viss tveksamhet, huru mitt lynne för ögonblicket kunde vara — om jag skulle spela den sträfva och stränga husbonden eller den välvillige vännen. Jag höll nu redan för mycket af dig för att ofta spela den första rollen; och då jag utsträckte min hand, strålade ditt unga, själfulla ansigte af så mycken glädje och lycka, att jag ofta hade svårt för att afhålla mig från att trycka dig till mitt hjerta.»

»Tala inte mera om dessa dagar, sir», afbröt jag honom nu, i det jag hemligt borttorkade några tårar: hans ord voro mig i högsta grad pinsamma, ty jag visste hvad jag hade att göra — och detta snart — och alla dessa minnen och uppenbarelser af hans känslor gjorde endast min pligt ännu vida mera svår.

»Nej, du har rätt, Jane», svarade han; »hvad tjenar det till att dröja vid det förflutna, då det närvarande är så