Sida:Jane Eyre (sv).djvu/399

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
125
jane eyre.

mycket säkrare och vissare? — det tillkommande så mycket ljusare och lyckligare?»

Jag skakade på hufvudet åt denna dåraktiga öfvertygelse.

»Du ser nu huru sakerna stå — inte sant?» fortfor han. »Efter en ungdom och en mannaålder, tillbragt i outsägligt elände och till en del i dyster enslighet, har jag nu för första gången funnit den jag verkligt kan älska — jag har funnit dig. Jag anser dig god, ädel, älskvärd; en stark, outsläcklig passion har vaknat i mitt hjerta: den drager dig till mitt lifs källa och medelpunkt och förenar min tillvaro med din till en enda stor och mäktig låga.

»Det var emedan jag kände och visste detta, som jag beslöt att gifta mig med dig. Att säga mig att jag redan förut har en maka, är endast ett tomt gäckeri: du vet att jag blott har en ohygglig demon. Jag gjorde orätt i att söka bedraga dig; men jag fruktade en styfsinthet, som tillhör din karakter. Jag fruktade för tidigt inplantade fördomar; jag önskade att först riktigt ha försäkrat mig om dig, innan jag vågade att fullt inviga dig i mitt förtroende. Detta var fegt handladt; jag skulle genast ha vädjat till ditt förstånd och din storsinthet, såsom jag nu gör — klart och tydligt visat dig hvad som utgjorde mitt lifs ständiga qval — beskrifvit för dig min hunger och törst efter ett högre och ädlare lif — visat dig, inte mitt beslut (det ordet säger för litet), utan min brinnande håg att fatta en sann och innerlig kärlek för den, som ville ömt och troget älska mig tillbaka. Jag skulle sedan begärt din trohetsed och gifvit dig min. Jane — gif mig den nu.»

En tystnad uppstod.

»Du tiger, Jane?»

Jag undergick en verklig tortyr: det var som om en glödande jernhand gripit in i mitt innersta. Det var ett förfärligt ögonblick, fullt af strid, mörker och qval. Icke en varelse på jorden kunde önska att se sig högre älskad än jag var; och honom, som så älskade mig, dyrkade jag snart sagdt som en afgud — och nu måste jag afsäga mig både kärlek och afgud. Ett enda förfärligt ord innefattade min hjertslitande pligt — »Bort!»

»Jane, du förstår hvad jag önskar af dig. Säg blott dessa ord: ’Mr Rochester, jag vill tillhöra er.’»