Sida:Jane Eyre (sv).djvu/407

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
133
jane eyre.

kärlekens sinnebilder. Hvad var väl jag? Midt under mitt hjertas qval och mitt vilda brottande med mina grundsatser, afskydde jag mig sjelf. Jag egde ingen tröst i mitt eget samvetes gillande — ingen från känslan af aktning för mig sjelf. Jag hade förorättat — sårat — öfvergifvit min älskade husbonde. Jag var förhatlig i mina egna ögon. Och dock kunde jag icke återvända eller taga ett enda steg tillbaka. Gud måste ha styrt min gång. Hvad min egen vilja och mitt samvete angick, hade en förtviflad sorg förlamat den ena och förqväft det andra. Jag gret bittra, blodiga tårar, under det jag vandrade fram min ensliga stig: men framåt gick jag beständigt, liksom i yrsel. En mattighet, som började invärtes och sedan sträckte sig till mina lemmar, bemäktigade sig mig slutligen och jag föll. Jag låg på marken några ögonblick, pressande mitt ansigte mot den fuktiga gräsmattan. Jag fruktade, eller, kanske rättare, hoppades att jag skulle få dö der; men snart var jag åter uppe, först kraflande på händer och fötter och sedan på mina ben igen — lika ifrig och beslutsam som någonsin att uppnå landsvägen.

Då jag kom dit, var jag tvungen att sätta mig under en häck; och under det jag satt, hörde jag rullandet af hjul och såg en diligens komma utåt vägen. Jag steg upp och vinkade med handen; den stannade. Jag frågade hvart den skulle taga vägen; kusken nämde ett ställe långt bort och der jag var öfvertygad att mr Rochester icke egde några bekanta. Jag frågade hvad han begärde för att köra mig dit; han sade trettio shillings; jag svarade, att jag icke hade mer än tjugu: nåväl, han skulle försöka göra det för den summan. Han lät mig sedan stiga upp i vagnen, som var tom. Jag steg in, vagnsdörren tillstängdes, och vagnen rullade vidare.

Käre läsare, måtte du aldrig få upplefva hvad jag då kände! Måtte dina ögon aldrig komma att utgjuta så vilda, så heta, så blodiga tårar, som nu strömmade från mina ögon! Måtte du aldrig komma att till himlen uppsända så hopplösa och så förtviflansfulla böner som de, hvilka nu gingo öfver mina läppar — och måtte du slutligen aldrig, likt mig, behöfva frukta att du blifvit en orsak till undergång och förderf för den du mest och innerligast älskar!