Sida:Jane Eyre (sv).djvu/406

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
132
jane eyre.

gick i motsatt riktning mot den till Millcote — en väg, som jag aldrig hade gått, men som jag ofta hade betraktat, undrande hvart den kunde leda. Dit styrde jag nu mina steg. Det gick nu icke an att öfverlägga, eller att kasta en blick tillbaka på det förflutna: ja, icke ens att blicka fram mot det tillkommande. Det förstnämda fylde en så underbart ljuf och på samma gång så oändligt sorglig sida i mitt lifs bok, att en enda rad deraf skulle vara tillräcklig att nedslå mitt mod och bryta min själskraft. Det senare var ett förfärligt tomrum, ungefär likt verlden efter syndafloden.

Jag vandrade öfver fälten, längs häckvägar och gångstigar, innan solen gick upp. Jag tror att det var en vacker sommarmorgon; jag kände att mina skor, som jag hade satt på mig, då jag kommit ut i det fria, snart voro våta af dagg. Men jag såg hvarken på den uppgående solen eller det leende himlafästet eller den uppvaknande naturen. Den som på en herrlig dag och genom en vacker trakt föres ut till schavotten, tänker icke på blommorna som le på hans väg, utan på stupstocken och bilan; han tänker på att hans ben och senor skola afskäras af det kalla stålet, och på den väntande grafven. Jag, för min del, tänkte på min sorgliga flykt och på den väg som låg framför mig, utan mål, utan hem — och, o ve, jag tänkte äfven med förtviflans smärta på hvad jag lemnade! Jag kunde icke hjelpa det. Jag tänkte på honom nu — i sitt rum — väntande på solens uppgång, hoppandes att jag skulle komma och säga, att jag ville stanna och bli hans. Jag önskade också af hela mitt hjerta att bli det; jag flämtade af begär att återvända: ännu var det icke för sent; jag kunde ännu bespara honom den bittra smärtan att känna sig öfvergifven och försmådd. Jag var öfvertygad att min flykt ännu var oupptäckt. Jag kunde gå tillbaka och blifva hans tröst — hans stolthet; hans förlosserska från olycka, kanske från undergång och förderf. O, denna fruktan för hans förtviflan — vida vådligare än min egen — huru den plågade mig! Det var som om en med hulling försedd pil trängt in i mitt bröst: den sönderslet mig, då jag ville draga ut den, och då minnet ännu mera dref in den, ville jag digna af smärta. Foglarna började sjunga i träd och häckar; foglarna voro trogna sina makar, foglarna voro