Sida:Jane Eyre (sv).djvu/410

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
136
jane eyre.

penningar i betalning derför. Jag hade ännu en bit bröd, återstoden af en bulle, som jag, i en stad som vi middagstiden passerade, köpte för den sista slant jag egde. Jag påträffade mogna blåbär, hvilka här och der i ljungen glänste likt mattblå perlor; jag plockade en hand full och åt dem till brödet. Min häftiga hunger blef, om icke tillfredsstäld, dock tystad genom denna eremit-måltid. Sedan jag slutat den, läste jag mina aftonböner, hvarefter jag utsåg mig ett läger för natten.

Bredvid klippblocket var ljungen mycket hög; då jag lade mig ned, var min kropp gömd af densamma, och då den reste sig högt på båda sidor om mig, var jag temligen väl skyddad för nattfrosten. Jag hopvek min schal och begagnade den till täcke; en liten mossklädd tufva blef min hufvudkudde. Sedan jag så placerat mig, kände jag icke någon kyla, åtminstone icke under nattens början.

Min hvila skulle ha varit god, så vida den icke störts af sorgen i mitt hjerta, ty detta led af de öppna och invärtes blödande såren, och dess strängar voro brustna. Det darrade för mr Rochester och hans öde; det sörjde öfver honom med djup medömkan; det ropade efter honom med oaflåtlig trängtan, och hjelplöst såsom en fogel med brustna vingar, skälfde det dock af vanmäktiga försök att flyga honom till möte.

Uttröttad af dessa själsqval reste jag mig upp på mina knän. Natten hade inbrutit med sina stjernor: en natt så lugn och stilla att den icke tillät någon fruktan. Vi veta att Gud är allestädes närvarande, men säkerligen känna vi hans närvaro lifligast, när hans verk i all deras storhet ligga framför oss, och det är under den klara natthimmeln, då hans verldar röra sig i sina tysta banor, som vi mäktigast förnimma hans oändlighet, hans allmakt och hans allestädesnärvaro. Jag hade fallit på knä för att bedja för mr Rochester. Då jag blickade upp med mina i tårar simmande ögon, såg jag Vintergatans stjernverld. Då jag besinnade hvad detta var — hvilka tallösa verldar, som rörde sig i rymden under formen af en svag ljusstrimma, då kände jag lifligt Herrans storhet. Jag var öfvertygad om hans vilja att uppehålla sina skapade verk, och jag visste att han icke skulle låta sin jord förgås, och icke heller en menniskosjäl. Jag tackade honom för hans nåd: Han, som är