Sida:Jane Eyre (sv).djvu/411

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
137
jane eyre.

lifvets källa, är också själens Frälsare. Jag var icke längre orolig för mr Rochester; himmelens herre var hans skapare och beskyddare. Jag lutade mig åter ned på mitt läger och glömde inom kort i sömnen alla mina sorger.

Men följande dagen kom den bleka Nöden i all dess nakenhet öfver mig. De små foglarna hade redan lemnat sina nästen, bien hade redan från den ännu daggvåta ljungen börjat samla sin honing, morgonens långa skuggor hade förminskats, och solen hade med sin glans fylt luft och jord — förrän jag vaknade och såg mig omkring.

Hvilken stilla, varm och herrlig dag! Den vida heden liknade en guldskimrande öken. Ett klart solsken bestrålade hela nejden. Jag önskade att kunna lefva i detta och af detta. Jag såg en ödla springa öfver klippblocket; jag såg ett bi beskäftigt syssla i blåbärsriset. Jag skulle gerna i detta ögonblick velat vara en ödla eller ett bi, ty då hade jag kunnat finna passande föda och bostad på detta ställe. Men jag var en mensklig varelse med menskliga behof och kunde således ej stanna qvar der ingenting fanns att fylla dem med. Jag steg upp och kastade en blick på det läger jag lemnat. Beröfvad alla förhoppningar för framtiden önskade jag blott ett — nemligen att min Skapare af nåd tagit min själ under det jag låg der och sof, och att min matta kropp, genom döden befriad från kampen med ödet, nu i ro fått multna och förena sig med vildmarkens stoft. Men — jag lefde ännu, med alla lifvets behof, lidanden och pligter, och derföre måste bördan bäras, behofven tillfredsställas, lidandet fördragas och plikterna uppfyllas.

Jag lemnade min hviloplats, begaf mig åter til Whitcross samt valde den väg, der jag kunde ha den nu brännande solen på ryggen. Jag hade ingen annan omständighet som kunde bestämma mitt val. Min vandring räckte i många timmar: till sist tyckte jag mig ha gått tillräckligt för att med godt samvete kunna hvila mig — jag tänkte sätta mig på en sten, som stod nära bredvid och der öfverlåta mig åt den känslodomning, som smugit sig öfver mitt sinne och mina lemmar — då jag i samma ögonblick fick höra klämtandet af en kyrkklocka.

Jag vände mig nu efter ljudet och upptäckte nu bland de pittoreska höjderna, för hvilkas skiftande former jag