Sida:Jane Eyre (sv).djvu/412

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
138
jane eyre.

under den sista timmen ej haft öga, en by och ett kyrktorn. Hela dalen åt höger var uppfyld af ängar, åkrar och lundar, och en klar ström bugtade sig genom de olika skiftningarna af grönt — den saftiga säden, de mörkare träden och det friska gräset. Rasslet af hjul återförde min uppmärksamhet till landsvägen, på hvilken en tungt lastad vagn arbetade sig uppför backen. Icke långt derifrån syntes tvenne kor med deras vaktare. Menskligt lif och mensklig verksamhet voro i mitt grannskap; äfven jag måste sträfva för att lefva och arbeta som alla andra.

Omkring klockan tu eftermiddagen inträdde jag i byn. Vid slutet af dess enda gata fanns en liten bod med några bröd i fönstret. Jag längtade efter en kaka bröd. En sådan skulle kanhända återgifva mig en del af mina krafter; utan föda skulle det blifva svårt för mig att gå vidare. Önskan att ega välde öfver min kropp återkom, så snart jag befann mig bland mina medmenniskor. Det förekom mig så förödmjukande att midt på gatan i en by sjunka ned afdånad af hunger. Jag tänkte efter om jag ej egde något som kunde utbytas mot en af dessa bullar. Jag hade en silkeshalsduk och ett par handskar. Jag visste icke rätt huru menniskor i denna belägenhet bruka bete sig. Det var osäkert om någondera af dessa persedlar skulle tagas i stället för betalning; jag trodde icke sjelf derpå, men här var intet val: jag måste försöka.

Jag inträdde i boden: der fanns en qvinna. Då hon fick se en bättre klädd person, kom hon mig artigt till mötes och frågade hvari hon kunde vara mig till tjenst. Jag stod utom mig af blygsel; min tunga kunde ej framföra den begäran jag hade tänkt framställa. Jag tordes ej erbjuda henne de nötta handskarna, den skrynkliga halsduken; ty jag insåg sjelf att detta skulle förefalla besynnerligt. Jag bad endast om tillstånd att få sitta ned en stund, emedan jag var trött. Bedragen i sin förväntan att i mig få en kund, var det med en viss köld hon biföll min begäran. Hon pekade på en soffa: jag sjönk ned i den. Tårarna ville tränga fram i mina ögon, men då jag insåg huru opassande en sådan känsloyttring skulle vara, höll jag dem tillbaka. Jag frågade henne om det fanns någon modesömmerska eller klädsömmerska der på stället.