Sida:Jane Eyre (sv).djvu/414

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
140
jane eyre.

hjerta och en vanmäktig kropp — frågade jag om der behöfdes någon piga.

»Nej,» ljöd svaret, »vi hålla inga tjenare.»

»Skulle ni kunna säga mig hvar jag kunde få någon anställning? Jag är här en främling, utan bekantskaper. Jag önskar arbete, lika godt hvilket.»

Men det var icke hennes sak att tänka för mig eller att skaffa mig en tjenst, och dessutom huru tvetydig måste icke min karakter, min samhällsställning och hela min framställning ha förefallit henne. Hon skakade på hufvudet, betygade sin ledsnad öfver att ej kunna hjelpa mig med några upplysningar, och dörren tillslöts mycket lugnt och höfligt — men jag var dock utestängd. Hade hon hållit den öppen några ögonblick till, så hade jag visst tiggt henne om en bit bröd, ty jag var nu bragt till det yttersta.

Jag kunde ej förmå mig att återvända till den smutsiga byn, der det för öfrigt ej fanns någon utsigt till hjelp. Jag skulle haft lust att taga vägen till en skogslund, som låg ej långt derifrån, emedan den med sina täta skuggor tycktes vara en inbjudande tillflyktsort, men jag var så förstörd, så svag och så pinad af naturens kraf, att instinkten höll mig qvar i grannskapet af menniskoboningar, der föda kunde vankas. Ensamheten hade ej varit någon ensamhet, hvilan ingen hvila, så länge hungerns gam högg sin näbb och sina klor i mitt inre.

Jag närmade mig gårdarna, aflägsnade mig ifrån dem, vände om igen och gick åter tillbaka: ständigt drefs jag bort af den tanken, att jag ej hade någon rätt att fordra eller vänta deltagande för min nödstälda belägenhet. Emellertid förflöt eftermiddagen, under det jag så ströfvade omkring som en vilsekommen och utsvulten hund. Under det jag gick öfver ett åkerfält, blef jag varse ett kyrktorn: jag skyndade ditåt. Nära kyrkogården, omgifvet af en trädgård, stod ett litet men välbygdt hus, hvilket icke kunde vara något annat än prestgården. Det rann mig nu i sinnet, att främlingar, som komma till en ort, der de ej ha bekanta, bruka vända sig till presterna för att genom dem få sysselsättning och understöd. Och det är också de andligas pligt att — åtminstone med råd — hjelpa dem, som önska hjelpa sig sjelfva. Jag tyckte mig