Sida:Jane Eyre (sv).djvu/415

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
141
jane eyre.

derföre ega ett slags rättighet att här få bistånd. Jag tog derföre mod till mig, samlade mina sista krafter och sträfvade framåt till dess jag kom till bygningen, då jag knackade på dörren. Denna öppnades af en gumma.

Jag frågade: »Är detta prestgården?»

»Ja.»

»Är pastorn hemma?»

»Nej.»

»Kommer han hem snart?»

»Nej, han är bortrest.»

»Har han rest långt bort?»

»Icke så långt — tre mil ungefär. Hans far har dött helt plötsligt, derföre är han vid Marsh End nu och stannar väl der en fjorton da’r till.»

»Finns det några fruntimmer i huset?»

»Nej, ingen mer än jag, som är hushållerska här.»

Det var mig icke möjligt att af denna menniska begära den hjelp jag behöfde: ännu kunde jag ej tigga. Jag stapplade bort derifrån.

Ännu en gång aftog jag mig min halsduk; ännu en gång tänkte jag på simlorna i boden; jag önskade mig blott en bit bröd, en mun full för att dermed döfva hungerns qval. Utan att tänka på hvad jag gjorde, återvände jag till byn och gick in i brödboden. Ehuru flera personer voro der inne, vände jag mig genast till qvinnan och frågade henne om hon ville gifva mig en simla för halsduken.

Hon betraktade mig med misstänksamma blickar och svarade, att hon ej sålde sina varor på det viset.

Drifven af förtviflan, begärde jag blott en half kaka, men hon svarade ånyo nej. »Det kunde ingen veta, hur jag kommit öfver halsduken,» tillade hon.

»Nå, vill ni ta mina handskar då?»

»Nej, hvad ska jag göra med dem?»

Läsare, det är långt ifrån behagligt att dröja vid dessa detaljer. Mången påstår det vara en njutning att blicka tillbaka på öfverståndna lidanden, men ännu i dag har jag svårt vid att rikta mina tankar på denna nödens tid. Det var för mycket både förödmjukelse och kroppsligt lidande för att kunna vara behagligt ens i minnet.

Jag vill ej tadla dem, som visade mig från sig: jag