Sida:Jane Eyre (sv).djvu/416

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
142
jane eyre.

hade ingenting bättre att vänta. En vanlig tiggare är ofta ett föremål för misstankar, och en välklädd tiggare är det alltid. Nu var det visserligen ingenting annat än arbete, som jag bad om; men hvilkens sak var det att skaffa mig sådant? Åtminstone icke de personers, hvilka sågo mig för första gången i sitt lif och ingenting kände om mitt uppförande. Jag kan icke ens klandra qvinnan, som ej ville gifva mig ett bröd för min halsduk. Hon gjorde rätt som nekade, så snart mitt anbud syntes henne antingen misstänkt eller ofördelaktigt. Men nog om detta ämne — det är mig vidrigt.

Nyss före mörkningen passerade jag förbi en farm. Egaren deraf satt vid den öppna dörren och åt sin aftonvard af bröd och ost, jag stannade och frågade honom, om han ej ville gifva mig en bit bröd, emedan jag var mycket hungrig. Han syntes öfverraskad, men utan vidare svar skar han ett dugtigt stycke af kakan och räckte mig det. Förmodligen trodde han, att jag ej var någon tiggerska, utan endast en excentrisk dam, som i en hast fått särdeles aptit på hans grofva bröd.

Så snart jag icke mer kunde bli bemärkt från farmgården, satte jag mig ned för att äta.

Som jag ej hade något hopp att få tak öfver hufvudet för natten, tog jag min tillflykt till den förutnämnda skogslunden. Men min natt var högst olycklig och min hvila obetydlig, ty marken var fuktig och luften kall, och dessutom stördes jag af förbivandrande personer, så att jag flera gånger måste ändra hviloplats. Mot morgonen föll regn, hvilket fortfor hela den följande dagen. Denna förflöt på samma sätt som den föregående. Jag sökte arbete, men blef afvisad; jag svalt, och blott en gång fick jag någon föda öfver mina läppar. Jag kom fram till en koja, just som en liten flicka höll på att maka ned en tallrik kall gröt i en svinho.

»Vill ni gifva mig detta?» frågade jag.

»Flickan gapade på mig. »Mamma,» ropade hon, »här är en qvinna, som ber mig ge henne gröten.»

»Ja så,» svarades det inifrån, »ja, ge henne det, om hon är en tiggerska. Grisen står sig ändå.»

Flickan tömde den stelnade massan i min hand, och jag slukade den ifrigt.