tänkte jag först och väntade att det snart skulle försvinna. Men det fortfor att lysa på samma sätt, utan att närma eller aflägsna sig. »Månne det kan vara en lusteld?» frågade jag mig sjelf. Jag väntade att lågan skulle sprida sig, men den gjorde den icke: den blef hvarken större eller mindre. »Det kan då inte vara annat än ett ljus i en boning; men om ock så är, har jag inte krafter att hinna dit: och vore det äfven blott en enda aln ifrån mig, hvad gagn hade jag väl deraf? Jag skulle knacka på dörren, endast för att genast åter få den stängd för mig.»
Jag sjönk ned der jag stod och gömde mitt anlete mot marken. Der låg jag en stund; nattvinden strök fram öfver kullen der jag låg och bortdog sakta klagande i fjärran; regnet föll stridt och genomblötte mig ånyo. Om jag blott varit riktigt stelfrusen, så hade jag ej märkt huru regnet piskade mig, men jag hade ännu nog lifsvärme qvar för att känna det obehagliga, kalla droppandet. Till följd häraf reste jag mig upp.
Ännu syntes ljuset, som lyste med ett jemnt, ehuru genom regndimman dunkelt sken. Jag försökte åter att gå, i det jag med uttömda krafter släpade mig fram; jag riktade mina steg mot ljuset: min väg förde mig öfver ett stort kärr, hvilket under senhösten ej kunnat passeras, och som äfven nu under högsommaren var vått och sumpigt. Två gånger föll jag omkull, men samlade mina krafter och reste mig ånyo. Ljuset var mitt sista hopp; jag måste försöka att hinna dit.
Sedan jag kommit öfver kärret, bemärkte jag en hvit strimma. Jag närmade mig den, och fann att den var en väg, som ledde rätt mot ljuset, hvilket nu glänste fram från en liten kulle, omgifven af en trädgrupp, hvilken, så vidt jag i mörkret kunde skönja, bestod af tallar. Min ledstjerna försvann när jag kom närmare: den var bortskymd af något föremål. Jag utsträckte min hand mot den mörka massan framför mig: den befanns vara en låg mur; öfver denna höjde sig ett slags pålverk och innanför den senare var en häck af taggiga buskar. Trefvande mig fram längs efter muren kom jag till en port, som öppnade sig då jag rörde vid den. På hvar sin sida om denna stod ett buskartadt träd — buxbom eller idegran.
