Sida:Jane Eyre (sv).djvu/419

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
145
jane eyre.

Sedan jag kommit in genom porten, skönjde jag konturerna af en mörkfärgad, låg och temligen lång bygning; men ljuset, som vägledt mig, kunde jag ingenstädes upptäcka. Det var mörkt öfver allt: månne de som bodde der redan gått och lagt sig? Jag fruktade att detta var fallet. Men under det jag sökte efter dörren, passerade jag förbi en knut af bygnaden, och åter framglänste det vänliga skenet från de små rutorna i ett med blyinfattning försedt fönster, som låg blott en fot från marken och som förekom ännu mindre genom ett slags spalier af murgrön eller någon annan krypväxt, som med tätt löf slingrade sig utefter denna del af bygningen. Öppningen var så trång och undangömd, att man ej ansett sig behöfva rullgardin eller luckor: till följd häraf kunde jag, då jag lutade mig ned och undanvek det yppiga löfverket, se allting inne i rummet. Golfvet var rent och beströdt med fin sand. Mot ena väggen stod en hylla af valnöt med sina rader af tenntallrikar, hvilka återgåfvo skenet af en glödande torfbrasa. Der fanns ett väggur, ett stort bord af furu och några stolar. Ljuset, hvars strålar varit min ledning, stod på bordet, och vid dess sken satt en äldre qvinna, med temligen sträft utseende, men utmärkt snygg, — liksom allting omkring henne — och stickade på en strumpa.

Jag betraktade dessa föremål endast helt flyktigt: i dem fanns just ingenting ovanligt. Uppmärksamheten togs vida mera i anspråk af en grupp nära vid eldstaden, öfvergjuten af skenet från denna. Tvenne unga, intagande fruntimmer — synbarligen af bättre stånd och fin bildning — sutto, den ena i en låg gungstol, den andra på en vanlig, ännu lägre stol; båda voro djupt sorgklädda. Den mörka drägten förhöjde ännu mera den mjella färgen på deras skönt formade halsar och ansigten. En stor, gammal rapphönshund stödde sitt massiva hufvud mot den enas knä; i den andras sköte hvilade en svart katt.

Detta anspråkslösa kök tycktes ej vara en rätt passande vistelseort för dessa damer. Hvilka kunde de väl vara? Det var ej troligt att de voro döttrar till den äldre qvinnan vid bordet, ty hon såg ut som en bondhustru, då deremot hela deras yttre tillkännagaf god härkomst och en fint bildad uppfostran. Aldrig i mitt lif hade jag sett sådana ansigten som deras, och ändock, då jag betraktade

Jane Eyre. II.10