Sida:Jane Eyre (sv).djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
36
jane eyre.

Jag ämnade just framställa en fråga rörande sättet huru denna hjertats förändring skulle försiggå, då mrs Reed föll mig i talet och tillsade mig att gå och sätta mig. Hon fortsatte derefter sjelf samtalet.

»Mr Brocklehurst, jag tror, att jag nämde i det bref, som jag skref till er för tre veckor sedan, att denna lilla flicka inte har alldeles den karakter och det sinnelag, som jag skulle önska att hon hade. Om ni derföre skulle vilja emottaga henne i Lowoods skola, skulle jag mycket önska att förestånderskan och lärarinnorna blefvo ombedda att ha ett vaksamt öga på henne och först och främst af allt gifva akt på hennes värsta fel: böjelsen för att ljuga. Jag säger detta i din närvaro, Jane, på det att du inte må försöka att bedraga mr Brocklehurst.»

Väl hade jag skäl att frukta, ja, att känna motvilja för mrs Reed; ty alltid sårade hon mig grymt, och aldrig var jag lycklig i hennes närvaro. Huru omsorgsfullt jag än måtte lyda henne, huru ifrigt jag än måtte försöka att behaga henne, så blefvo dock alla mina bemödanden tillbakavisade och belönade med sådana yttranden som de ofvannämda. Nu, då anklagelsen yttrades inför en främling, skar den mig i hjertat. Jag fattade dunkelt, att hon redan nu utplånade hvarje förhoppning från den nya tillvarelse, som väntade mig. Jag kände, ehuru jag då icke skulle kunnat uttrycka denna känsla, att hon på min blifvande stig utsådde ovilja och ovänilghet emot mig. Jag såg mig i mr Brocklehursts ögon förvandlad till ett falskt och listigt barn, och hvad kunde jag väl göra för att motverka denna orättvisa beskyllning?

»Ack, ingenting!» tänkte jag, under det jag försökte qväfva en snyftning och hastigt borttorkade några tårar, vanmäktiga tecken till min ångest.

»Lögnen är verkligen ett bedröfligt fel hos ett barn,» sade mr Brocklehurst; »den är slägt med falskheten, och alla lögnare skola få sitt straff i den brinnande svafvelsjön. Man skall noga vaka öfver henne, mrs Reed; jag skall tala med miss Temple och lärarinnorna!»

»Jag skulle helst se att hon blefve uppfostrad på ett sätt som öfverenstämde med utsigterna för hennes framtid,» fortsatte min välgörarinna; »att hon finge lära sig att vara nyttig och ödmjuk. Och hvad ferierna angår, så är det,