Sida:Jane Eyre (sv).djvu/420

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
146
jane eyre.

dem närmare, tyckte jag mig förtrogen med hvarje drag. Vackra kunde de ej kallas — de voro för bleka och sågo för allvarliga ut för att så benämnas och då de sutto der försjunkna i studiet af hvar sin bok, hade deras utseende ett tankfullt, nästan strängt uttryck. På ett litet bord mellan dem stod ett ljus och tvenne digra volumer, hvilka de ofta bläddrade uti och hvilka efter allt utseende voro ordböcker, som anlitades till hjelp vid öfversättning, Allt var så tyst, som om personerna varit skuggor, och det upplysta rummet en tafla. Jag kunde höra huru kolen föllo från rosten och huru klockan pickade i sin vrå, och jag tyckte mig till och med kunna urskilja det klingande ljudet af gummans strumpstickor. När en röst till sist bröt den djupa tystnaden, kunde jag derföre urskilja hvarje ord.

»Hör på, Diana!» sade den ena af de ifriga läsarinnorna, »Franz och den gamle Daniel äro tillsammans under natten, och Franz förtäljer en dröm, från hvilken han nyss med fasa uppvaknat — hör!» Nu uppläste hon med sakta röst någonting, af hvilket jag ej förstod ett enda ord: det var ett för mig okändt språk och alltså hvarken franska eller latin.

»Detta är gripande,» sade hon då hon slutat; »jag är förtjust deri.» Den andra flickan, som upplyftat sitt hufvud för att lyssna på systern, upprepade, under det hennes ögon voro fästa på elden, en rad af det upplästa. En tid derefter lärde jag känna både språket och boken: jag vill derföre anföra den reciterade raden, ehuru väl, när jag först hörde den, den för mig var ett klingande ljud utan någon mening:

»’Da trat Einer hervor, anzusehen wie die Sternen-Nacht’.[1] ’Då trädde en fram, hvars anblick var som stjernehvalfvets’. »Skönt, skönt!» utropade hon, under det hennes mörka ögon glänste. »Der har du en mäktig erke-engel lifslefvande framför dig. Denna rad är mera värd än hundrade sidor af vanliga granna ord.» — ’Jag väger tankarna i min vredes vågskål, och gerningarna med min stränghets vigter.’ Detta är sublimt!»

Båda systrarna tystnade ånyo.


  1. Ur Schillers »Die Räuber.»