Sida:Jane Eyre (sv).djvu/422

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
148
jane eyre.

»Han fick inte tid dertill: det var slut med honom på en minut — ja, var det så. Han var litet skral dagen förut, men ingenting att tala om, och då frågte S:t John, om han ville att vi skulle skicka efter er, men det bara skrattade han åt. Andra dagen kände han sig litet tung i hufvudet — det är nu fjorton dar se’n — och då lade han sig att sofva och vaknade aldrig mer; han var redan nästan stel, när er bror gick in för att se efter honom. Ack, barn, han var af gamla stammen; ni och S:t John äro af en annan sort än de som nu ha gått bort; fast er mor var ungefär af samma slag som ni och nästan lika så boklärd. Ni är hennes afbild, Mary; Diana är mera lik sin far.»

För min del tyckte jag att de båda systrarna voro så lika hvarandra, att jag ej kunde märka hvari den gamla tjenarinnan (ty jag antog nu att hon var en sådan) fann någon skilnad. Båda voro de blonda och smärta: begges utseende var distingeradt. Den enas hår var dock ett grand mörkare än den andras, och de hade det kammadt på olika vis: Marys ljusbruna hår var slätkammadt, medan Dianas mörkare lockar ringlade sig öfver hennes hals.

Klockan slog nu tio.

»Nu vill ni väl ha qvällsvard?» anmärkte Hanna, »och det vill väl mr S:t John också, när han kommer hem.»

Hon gick nu att laga aftonmåltiden i ordning. De unga fruntimren reste sig upp, som det tycktes för att gå in i förmaket. Ända tills nu hade jag varit så sysselsatt med att gifva akt på dem; deras sätt att vara och deras samtal hade hos mig väckt ett så lifligt intresse, att jag till hälften glömt min egen eländiga belägenhet; nu återkom tanken derpå, och den förekom mig ännu mera tröstlös och förtviflad, just genom kontrasten mot det, som jag nyss sett. Det syntes mig alldeles omöjligt att väcka deltagande för mig här på stället, eller att kunna öfvertyga dessa personer om min nöd och mina sorger, eller att förmå dem att gifva mig en fristad från mina irrvandringar. Då jag trefvat mig fram till förstugudörren och tveksamt bultade på, ansåg jag åtminstone det sistnämnda för en ren orimlighet.

Hanna öppnade dörren. »Hvad är det ni vill?» frågade hon, under det förvåning röjde sig i hennes ton, och