Sida:Jane Eyre (sv).djvu/423

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
149
jane eyre.

under det hon granskade min person vid skenet af det ljus, som hon höll i handen.

»Jag skulle önska att få tala vid de unga fruntimren», svarade jag.

»Det är rätt så godt att ni talar om för mig hvad ni har att säga dem. Hvarifrån kommer ni?»

»Jag är en främling här på orten.»

»Hvad har ni här att göra så här dags?»

»Jag önskar tak öfver hufvudet för natten, i ett uthus eller hvar som helst, och dessutom en bit bröd att äta.»

Ett påtagligt misstroende, just det jag nyss fruktade för, uttryckte sig i Hannas ansigte. »Jag ska ge er ett stycke bröd», yttrade hon efter något besinnande, »men jag kan inte ge en kringstrykande person husrum. Det går inte an.»

»Får jag inte tala vid de unga fruntimren?»

»Nej, det får ni inte. De kunna dessutom ingenting göra för er. Ni skulle inte stryka omkring så här dags: det ser så illa ut.»

»Men hvart skall jag taga vägen, om ni visar bort mig, hvad skall jag taga mig för?»

»Åh, jag vill slå vad att ni har reda på begge delarna. Akta er bara att göra det ondt är — det är det vigtigaste. Här har ni en slant, och adjö se’n.»

»En slant stillar inte min hunger, och jag orkar ej gå längre. Stäng inte dörren! För Guds barmhertighets skull, gör det inte!»

»Jag är tvungen: regnet slår in.»

»Ropa på herrskapet! Låt mig tala med dem —»

»Nej, det gör jag inte. Det hänger inte rätt ihop med er, efter ni gör så’nt der väsen. Gå er väg!»

»Men jag dör, om ni motar bort mig.»

»Har ingen fara. Jag är rädd att ni har något ondt i sinnet, eftersom ni går omkring i gårdarna så här sent på qvällen. Har ni någon i sällskap — inbrottstjufvar eller dylikt folk — här i närheten, så kan ni nämna för dem att vi inte äro värnlösa: vi ha här en herre och hundar och gevär.» Med dessa ord slog den hederliga, men hårdhjertade tjenarinnan igen dörren och stängde den innanför.