Sida:Jane Eyre (sv).djvu/427

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
153
jane eyre.

Hanna några befallningar. Det dröjde ej länge förrän jag, understödd af denna, sträfvade uppför en trappa, hvarefter hon aftog mina våta kläder och hjelpte mig i en varm och torr bädd. Jag tackade Gud, förnam, trots min outsägliga kraftlöshet, en känsla af ljuf glädje — och somnade.




NIONDE KAPITLET.


Af de tre påföljande dygnen har jag ett helt dunkelt minne. Snart sagdt det enda jag kommer ihåg, är att jag befann mig i ett litet rum och i en smal säng. Jag tyckte mig vara fastväxt vid denna, jag låg orörlig som en sten och skulle, som jag tror, ej hafva tålt vid att flyttas. Dag och natt förflöto utan att jag märkte någon skilnad mellan dem. Men om någon kom in eller gick ut, märkte jag det, liksom jag kände igen personerna och förstod hvad de yttrade, ehuru jag ej kunde svara, ty det var mig icke möjligt att öppna min mun eller att säga ett ord. Hanna var oftast inne hos mig. Hennes närvaro var mig oangenäm: en viss känsla sade mig att hon ej kunde uppfatta min belägenhet och att hon hyste ofördelaktiga tankar om mig. Diana och Mary kommo in ett par gånger om dagen. Deras samtal, som fördes med låg röst, vände sig omkring min person och var ungefär af följande innehåll:

»Det var för väl att vi inte afvisade henne.»

»Ja, hon skulle säkert ha blifvit funnen död följande morgonen, om hon tillbragt natten under bar himmel. Jag undrar hvilka lidanden den stackars menniskan fått genomgå?»

»Säkerligen mycket svåra — det kan man se på hennes afmagrade och likbleka anlete.»

»Det hördes på hennes sätt att uttrycka sig att hon inte är utan uppfostran: hennes uttal var fullkomligt riktigt, och hennes kläder, ehuru nedsmutsade och genomblötta, äro fina och högst obetydligt nötta.»

»Hon har ett rätt eget ansigte: huru magert och medtaget det än är, så tycker jag ändå inte illa om det; och