Hoppa till innehållet

Sida:Jane Eyre (sv).djvu/429

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
155
jane eyre.

Då hon lemnade mig, kände jag mig jemförelsevis stark och rask; en stund senare fattades jag af leda vid att ligga längre och längtade efter verksamhet. Jag ville stiga upp, men hvad skulle jag taga på mig? Jag blygdes för att påtaga mina förra, smutsiga kläder, i hvilka jag legat på marken och vadat genom pussarna. Dock — denna förödmjukelse var mig besparad.

På en stol bredvid sängen lågo mina kläder, rena och torra. Min svarta sidenklädning hängde på väggen. Smutsfläckarna voro borttagna och skrynkorna slätade: den var helt snygg. Mina skor och strumpor voro rengjorda. Der fanns tvättfat med tillbehör, äfvensom kam och borste för mitt hår. Jag lyckades kläda mig sjelf, ehuru det gick långsamt och jag ofta måste hvila mig. Mina kläder hängde visserligen lösa på mig, emedan jag magrat så mycket, men jag var ren och snygg, och i detta tillstånd skred jag, med tillhjelp af ledstången, utför trappan, genom en låg och mörk gång och befann mig snart i köket.

Der doftade det af färskt bröd och var varmt med besked. Hanna höll på att baka. Som man vet, är det svårast att utrota fördomar ur sådana hjertan, hvilkas jordmån icke blifvit bearbetad af en bildande uppfostran: de växa der med starka rötter, likt ogräs bland stenar.

Hanna hade visat sig kall och ovänlig, åtminstone i början; sedan hade hon blifvit något gynsammare stämd, och då hon såg mig komma in snyggt och ordentligt klädd, drog hon till och med munnen till ett småleende.

»Redan uppe!» sade hon. »Ni mår således bättre? Sätt er i min stol vid spisen, om ni har lust.»

Hon pekade på länstolen. Jag satte mig ned deri. Hon sysslade nu med sina göromål, men litet emellanåt blickade hon förstulet på mig. Just som hon höll på att taga några kakor ur ugnen, vände hon sig till mig och frågade helt tvärt:

»Har ni nånsin gått och tiggt förr?»

Ett ögonblick kände jag mig förtretad öfver detta tilltal, men besinnande att det tjenade till intet att bli ond, och att jag i sjelfva verket hade visat mig såsom en tiggare inför henne, svarade jag helt lugnt, men dock med en viss bestämdhet i tonen: