Sida:Jane Eyre (sv).djvu/433

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
159
jane eyre.

Marsh-End och Morton, med deras hedar och kullar. De hade varit i London och andra stora städer, men intet ställe kunde, enligt deras tanke, jemföras med hemmet, och för resten voro de så goda mot hvarann — »aldrig voro de osams eller kifvades». Enligt hennes öfvertygelse fanns det ingen familj, som så var ett hjerta och en själ.

Sedan jag slutat mitt arbete med stickelbären, frågade jag hvar herrskapet nu var.

»De ha gått öfver till Morton på en promenad, men de komma igen till thédags.»

Inom kort återkommo de äfven och trädde in i köket. När mr S:t John blef mig varse, bockade han sig endast och gick in i ett annat rum, men systrarna stannade qvar. Mary uttryckte i några vänliga ord sin glädje öfver att jag nu blifvit rask nog att stiga upp; Diana fattade min hand och skakade på hufvudet åt mig.

»Ni skulle ha afvaktat min tillåtelse att lemna sängen», sade hon. »Ni är ännu så blek och så affallen! Det är riktigt synd om er!»

Det låg i Dianas röst någonting obeskrifligt godt och smekande. Hennes ögon voro sådana, att det var en njutning att möta deras blickar. Hela hennes anlete hade för mig ett tjusande behag.

Uttrycket i Marys ansigte var lika själfullt, och hennes drag voro lika vackra, men hennes väsende var icke så förekommande, och hennes sätt att vara, ehuru vänligt, var mera afmätt. Dianas blick och ton röjde en viss bestämdhet: hon egde synbarligen en egen vilja. Jag har alltid känt en viss njutning i att gifva efter för en så beskaffad natur som hennes — i allt nemligen der icke mitt samvete och min aktning för mig sjelf kunde lida något.

»Och hvad har ni här att göra?» frågade hon. »Detta är inte er plats. Mary och jag sitta stundom i köket, derföre att vi hemma tycka om att vara fria — ända till sjelfsvåld — men ni är främmande och måste gå in i salen.»

»Men jag finner mig så väl här.»

»Det gör ni visst inte, helst när Hanna håller på med sitt stök och pudrar in er med mjöl.»

»Dessutom är här för varmt för er», tillade Mary.

»Ja, det är det visst», fortfor Diana. »Se så, kom nu, ni måste lyda.» Och ännu hållande min hand, förmådde