Sida:Jane Eyre (sv).djvu/442

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
168
jane eyre.

— och endast i detta stycke var jag dem öfverlägsen — öfverraskade och förtjuste dem. Mary kunde sitta långa stunder och betrakta mitt arbete; inom kort ville hon taga lektioner af mig, och visade sig vara en läraktig, förståndig och flitig lärjunge. Under det vi sålunda till inbördes belåtenhet använde vår tid, förflöto dagar likt timmar, och veckor likt dagar.

Hvad mr S:t John angick, så utsträcktes ej till honom det förtroliga förhållande, som så hastigt och otvunget uppstått mellan mig och hans systrar. En orsak härtill, jemte andra, var den att han jemförelsevis sällan var hemma: större delen af hans tid upptogs af besök hos de sjuka och fattiga i hans vidsträckta församling.

Hurudant än vädret var, företog han dock alltid dessa embetsgöromål. Sedan han studerat några timmar på morgonen, tog han sin hatt, och beledsagad af sin fars gamle rapphönshund, Carlo, begaf hans sig ut för att sköta sina förrättningar. Jag kan icke afgöra, om det var böjelse eller pligtkänsla som dref honom härtill. Stundom, när vädret var mer än vanligt obehagligt, sökte systrarna förmå honom att stanna hemma. Han svarade då med ett underligt leende, snarare öfverlägset än glädtigt:

»Om jag lät en vindpust eller några regndroppar afhålla mig från dessa lätta göromål, huru skulle jag då bereda mig för mitt lifs framtida bestämmelse?»

Dianas och Marys vanliga svar var en suck och en sorgsen tystnad under några minuter.

Men utom hans dagliga frånvaro från hemmet var det äfven en annan sak, som stod i vägen för förtrolighet oss emellan. Han var en sluten, i sig sjelf försjunken, ja, grubblande natur. Nitisk i sina embetsgöromål, fläckfri i sitt lif och sina vanor, tycktes han ändock icke njuta det andeliga lugn, den inre ro, som bör vara hvarje sann kristens och verklig menniskoväns rätta belöning. Ofta, då han satt vid sitt skrifbord, upphörde han att läsa eller skrifva, och stödjande kinden mot handen, hängaf han sig åt jag vet icke hvilka tankar eller drömmar; dock kunde man af blickarnas glöd och skiftande uttryck se, att de icke voro af en lugn och fridfull natur.

Likaledes är jag öfvertygad att han ej egde samma lefvande och känsliga natursinne, som hans systrar. Blott