Sida:Jane Eyre (sv).djvu/441

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
167
jane eyre.

visste något skönare. Äfven jag delade samma tycke och uppskattade fullt traktens behag. Dess stillhet och ödslighet gaf den en allvarlig karakter, som icke kunde undgå att göra intryck på mig, och mina ögon njöto af landskapets vågiga konturer och af den brokiga färgprakt, som göts öfver dal och höjd af glänsande mossarter, af rikblommiga törnbuskar, af millioner ljungblommor och af ljusfärgade granitklippor. Allt detta var för mig, liksom för dem, lika många rena och ljufva källor till glädje och njutning. Vi egde mottaglighet för allt och funno behag i allt — i stormen och i den sakta vinden, i ovädersdagen och i den stilla qvällen, i den klara månskensnatten och i den molnhöljda — alla dessa olika naturscener anslogo lika många strängar i våra sinnen, förtjuste oss och hänförde oss med samma skönhetens makt.

Lika väl befunno vi oss inom hus. De egde större bildning och mera beläsenhet än jag, men det fattades mig icke håg och ifver att inhemta det, som de redan förut tillegnat sig. Jag slukade de böcker, som de lånade mig, och det var mig ett stort nöje att om qvällarna samtala med dem om det, som jag under dagen genomläst. Vi utbytte tankar och åsigter, och i allt harmonierade vi fullkomligt.

Var det i vårt klöfverblad någon, som var de andra öfverlägsen, så var det Diana. I kroppsligt hänseende öfverträffade hon mig vida, ty hon var skön och kraftfull. Det fanns hos henne en sådan rikedom och fullhet af lif, en sådan spänstighet i hennes lifsandar, att den förvånade mig och föreföll mig obegriplig. Jag kunde tala med värme en stund bortåt, men då den första ansatsen var borta, var jag rätt belåten med att sitta på en stol vid Dianas fötter, att lägga mitt hufvud på hennes knä, och att lyssna skiftesvis på henne och Mary, då de grundligen uttömde det ämne, som jag blott vidrört. Diana erbjöd sig att lära mig tyska. Hon för sin del var road af att vara min lärarinna, och jag fann icke mindre nöje i att vara hennes lärjunge. Vi hade behof af hvarandra, just derföre att det som brast hos den ena, det fanns hos den andra, och följden häraf var en ömsesidig, innerlig tillgifvenhet.

De upptäckte att jag kunde rita, och genast stodo deras penslar och färglådor till min tjenst. Min förmåga häri