ögon komma att ega dessa behag. Han älskade mig och var stolt öfver mig — hvilket ingen annan någonsin skall blifva. Men hvad säger jag väl i min yrsel; hvad tänker och hvad drömmer jag? — Är det, frågar jag mig ännu en gång, bättre att vara slafvinna i ett sydländskt paradis — ena timmen berusad af skenbar sällhet och den andra gjutande sjelfförebråelsens och blygselns bittraste tårar — eller att, fri och med bibehållen aktning för mig sjelf, förestå en sockenskola i en undangömd, vild trakt af mitt fädernesland?
Ja, jag inser nu tydligt att jag handlade rätt, då jag följde sedlighetens och hederns lag och med förakt visade ifrån mig de dåraktiga lockelserna i frestelsens stund. Gud ledde mig till det rätta valet. Prisad vare hans ledande försyn!
Sedan jag i mina betraktelser kommit till denna punkt, steg jag upp, gick ut i dörren och betraktade solens nedgång i den ljumma höstqvällen samt de framför min hydda liggande stilla fälten. Foglarna sjöngo nu sina sista toner.
»Och qväll’n var skön och ljuf dess doft.»
Under det jag sålunda stod försjunken i betraktelser,
kände jag mig helt lycklig, och utan att jag visste deraf
kommo tårarna mig i ögonen. Och hvarföre runno dessa
tårar? Jo, jag gret öfver det olycksöde, som ryckt mig
från den oförgätligt älskade, och vid tanken på att den
förtviflans sorg och det vilda ursinne, som min flykt säkert
framkallat, måhända skulle draga honom från det rättas
väg, så långt att hvarje återförening i detta lifvet skulle
bli en omöjlighet. Vid dessa tankar vände jag mina ögon
från den sköna aftonhimmelen och från Mortons ensliga dal
— jag säger ensliga, ty så långt jag kunde se var jag icke
i stånd att upptäcka någon bygnad, mera än kyrkan och
prestgården, till hälften bortskymda af träd, samt, längst
bort, taket på Vale-Hall, der den rike mr Oliver och hans
dotter bodde. Jag tillslöt mina ögon och stödde mitt
hufvud mot dörrposten; meu snart stördes jag af ett buller
nära till gårdsgrinden, som skilde min lilla trädgårdstäppa
från ängen nedanför. Jag blickade upp och fick se gamla
Carlo, mr Rivers hund, som med sin nos knuffade på
grinden, och S:t John stödjande sig mot denna, med korslagda
