Sida:Jane Eyre (sv).djvu/451

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
177
jane eyre.

hvarandra. Somliga af dem synas lika otympliga och ohandterliga, som de äro okunniga, andra åter äro läraktiga och behaga mig mera. Jag får icke glömma, att dessa groft klädda, små bondbarn äro menniskor lika mycket som de förnämas afkomlingar, samt att naturlig ädelhet, godt förstånd och ömma känslor kunna finnas lika väl hos dessa, som hos de högvälborna. Det är min pligt att utbilda deras goda anlag, och jag hoppas att utöfvandet deraf skall skänka mig något nöje. Mycken glädje kan jag icke vänta mig i mitt nya kall, men om jag gör pligten till mitt rättesnöre och använder mina krafter såsom sig bör, så skall jag dock icke känna mig olycklig.

Var jag väl glad, tillfreds och belåten under de timmar jag i dag tillbragte i det låga och tomma rummet? För att icke ljuga för mig sjelf, måste jag svara: nej. Ja — dåraktig som jag var — kände jag mig till och med förödmjukad. Jag fruktade att jag tagit ett steg, som långt ifrån att höja mig i lifvet, tvärtom ställt mig ännu lägre. Jag var nog svag att känna mig illa till mods vid tanken på all den okunnighet, fattigdom och råhet, som jag upptäckte omkring mig. Jag vill likväl icke allt för strängt gå till doms med mig för dessa känslor. Jag vet att de äro tadelvärda — detta är redan ett stort steg vunnet, och jag vill försöka att motarbeta dem. I morgon hoppas jag till någon del ha öfvervunnit min vedervilja, och om några veckor är jag öfvertygad att den skall vara fullkomligt försvunnen. Om några månader torde det hända att, om framgång följer mina bemödanden, obehaget efterträdes af belåtenhet.

Emellertid vill jag göra mig sjelf en fråga. Hvilketdera är bättre? Att ha gifvit vika för frestelsen, att ha lyssnat till passionens sirénstämma; att icke ha kämpat och stridt — utan fallit i den utlagda snaran, lagt mig att hvila bland de blommor som höljde den, för att uppvakna i ett sydländskt klimat och i en praktfull villa; att nu ha lefvat i Frankrike såsom mr Rochesters älskarinna, rusig af hans kärlek för en tid bortåt — ty han skulle — ja, han skulle ha älskat mig högt en tid. Ja, han älskade mig — ingen skall mera älska mig så som han. Jag skall aldrig mera komma i åtnjutande af denna hyllning åt ungdom, skönhet och behag — ty jag skall aldrig i någon annans

Jane Eyre. II.12