Sida:Jane Eyre (sv).djvu/455

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
181
jane eyre.

att öfvervinna, och sedan jag ordnat mina affärer, skaffat mig en efterträdare vid Morton och löst eller sönderslitit ett eller par känsloband — en sista strid med mensklig svaghet, i hvilken jag skall segra, emedan jag vill segra — lemnar jag Europa och reser till Indien.»

Han yttrade dessa ord med sin vanliga låga men uttrycksfulla stämma, och då han slutat att tala, såg han ej på mig, utan fäste sina ögon på den purpurfärgade vestern, dit äfven mina blickar voro riktade. Både han och jag stodo med ryggen vända mot vägen, som från grinden ledde öfver fältet. Vi hade icke hört ljudet af några steg, och det sakta sorlet af strömmen nedanför i dalen var det enda som störde stundens och ställets tystnad; det var derföre med öfverraskning vi hörde en glad röst, klar som en klocka, utropa:

»God afton, mr Rivers! och god afton, Carlo! Er hund, mr Rivers, känner förr igen edra vänner, än ni sjelf: han spetsade sina öron och hviftade med svansen, då jag var nere på ängen, under det ni ännu stod med ryggen vänd åt mig.»

Så var det ock. Oaktadt mr Rivers ryckte till vid de första ljuden af denna silfverstämma, som om åskan slagit ned vid hans fötter, stod han dock fortfarande i samma ställning, i hvilken han blef öfverraskad — med armarna stödda på grinden och ansigtet vändt mot vester. Slutligen vände han sig om, långsamt och afmätt. Den gestalt, som nu trädde fram vid hans sida, förekom mig som en uppenbarelse från en annan verld. Tätt bredvid honom stod en hvitklädd qvinna med de mest fulländade former, runda och fylliga, men dock smärta, och då hon, sedan hon böjt sig ned och klappat Carlo, upplyfte sitt hufvud och kastade sin slöja tillbaka, syntes ett anlete, strålande af fulländad skönhet. Fulländad skönhet är visserligen ett starkt uttryck, men jag kan dock ej taga det tillbaka eller göra någon inskränkning deri, ty det är här helt och hållet på sin plats. Aldrig hade på Albions ö skådats mera fina och intagande drag; aldrig hade der blomstrat en fagrare hy, »af ros och lilja väfd». Intet behag fattades, ingen brist kunde upptäckas; de ljufva, regelbundna anletsdragen, de idealiska, stora och mörka ögonen, de långa, skuggande ögonhåren, med deras tjuskraft, den släta och