Sida:Jane Eyre (sv).djvu/457

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
183
jane eyre.

handlag.» (Detta är således, tänkte jag, miss Oliver, arftagerskan; hon har fått på sin lott såväl lyckans som naturens rikedomar. Hennes horoskop måtte hafva varit underbart gynsamt!)

»Jag skall emellanåt komma upp och hjelpa er med undervisningen. Det skall bli en omvexling för mig att emellanåt helsa på er, och jag tycker om omvexling. Mr Rivers! ni kan aldrig tro hvad jag hade roligt under mitt besök i S—. Förliden natt eller rättare i morse dansade jag till klockan tu. Det tionde regementet är förlagdt der sedan oroligheterna, och officerarne äro de hyggligaste unga karlar i verlden. För dem träda alla våra knifssmeder och smideshandlare tillbaka i skuggan.»

Det förekom mig som om mr S:t Johns ansigte vid de sista orden fördystrades. Hans läpp krökte sig for ett ögonblick, och nedra delen af hans ansigte hade ett ovanligt stelt uttryck, under det den muntra flickan meddelade honom dessa underrättelser. Han upphörde nu att betrakta styfmorsblommorna och fäste sina ögon på henne, med en allvarlig, forskande och uttrycksfull blick. Hon svarade honom med ett hjertligt skratt, som väl klädde hennes ungdom, hennes älskliga anlete och strålande ögon.

Då han nu stod der stum och mulen, tog hon sig åter för att smeka Carlo. »Den snälla Carlo håller af mig han», sade hon. »Han är inte sträf och sluten mot sina vänner, och kunde han tala, skulle han inte nu vara tyst.»

Under det hon med sitt naturliga behag stod nedlutad, smekande hundens hufvud, spred sig en brännande rodnad öfver hans stränga husbondes ansigte. Jag såg hans dystra öga stråla af en plötslig eld och kasta oroliga, passionerade blickar. I detta lifliga, upprörda själstillstånd såg han, såsom man, nästan lika bra ut som hon gjorde såsom qvinna. Hans bröst häfde sig, som om hans starka hjerta, tröttnande vid att ständigt hållas i styr af en sträng herre, velat göra ett kraftigt försök att återvinna friheten. Men han tyglade det, liksom en kraftfull och beslutsam ryttare en vrenskande häst. Efter denna uppbrusning återvann han sitt marmorkalla, statylika väsende.

»Pappa säger att ni aldrig kommer och helsar på oss», fortfor miss Oliver i det hon såg upp på S:t John. »Ni syns inte mera till vid Vale-Hall. Pappa är ensam i afton och