Sida:Jane Eyre (sv).djvu/458

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
184
jane eyre.

mår inte rätt väl; skulle ni inte vilja följa med mig och helsa på honom?»

»Det är ingen passande timme för att besvära mr Oliver med ett besök.»

»Inte en passande timme! Men jag säger att det är det, jag. Det är just den timme, då pappa bäst behöfver sällskap, sedan han slutat sitt arbete för dagen och ingenting har att göra. Och nu, mr Rivers, var snäll och kom med! Hvarföre är ni så sluten och dyster?»

Då intet svar följde från hans sida, gaf hon det sjelf.

»Kors, bevars!» utropade hon, i det hon skakade sitt sköna lockiga hufvud, liksom missnöjd med sig sjelf, «jag hade så när glömt det! Jag är så obetänksam och tanklös. Förlåt mig. Diana och Mary ha ju rest sin väg, Moor-House står öde, och ni är så ensam. Det är då inte underligt, om ni har föga lust att prata med mig. Men i alla fall, kom och helsa på pappa!»

»Inte i afton, miss Rosamunda, inte i afton.»

Mr S:t John talade likt en automat. Sjelf visste han bäst hvilken ansträngning det kostade honom att säga nej.

»Nå, om ni är så envis, så får jag väl gå; jag kan inte dröja längre, ty daggen börjar falla. God natt!»

Hon räckte fram sin hand. Han knappast vidrörde den. »God natt!» upprepade han med en röst, låg och ihålig som ett eko.

Hon gick, men vände genast om.

»Mår ni väl?» frågade hon. Hon hade äfven allt skäl att framställa denna fråga, ty hans ansigte var lika hvitt som hennes klädning.

»Fullkomligt väl», svarade han och lemnade henne med en bugning. Deras vägar gingo åt olika håll. Under det hon, lätt som en sylf, sväfvade utför ängen, såg hon sig två gånger tillbaka efter honom: men han gick endast framåt med fasta steg, utan att en enda gång vända sig tillbaka.

Denna anblick af en annans lidande och uppoffring ryckte mina tankar från mina egna sorger. Diana Rivers hade karakteriserat sin bror med orden: »obeveklig som döden». Hon hade haft rätt.