skall aldrig komma och helsa på er då jag blifvit stor, och om man frågar mig hvad jag tyckte om er och huru ni behandlade mig, skall jag svara, att blotta tanken på er gör mig sjuk och att ni behandlade mig med obarmhertig grymhet.»
»Huru vågar du säga detta, Jane Eyre?»
»Huru jag vågar, mrs Reed? Huru jag vågar? Derföre att det är sanning. Ni tror, att jag inte har några känslor och att jag kan lefva utan en smula kärlek eller vänlighet; men jag kan det inte, och ni — ni har intet förbarmande. Jag skall aldrig så länge jag lefver glömma, huru ni stötte mig tillbaka, huru ni grymt och våldsamt stängde in mig i röda kammaren, fast jag var i den rysligaste ångest, ehuru jag, med rösten nästan qväfd af förskräckelse, ropade: ’Förbarmande, haf förbarmande, tant Reed!’ Och detta straff lät ni mig undergå, derföre att er elaka son slog mig och kastade mig till golfvet för ingenting. — Jag skall för alla, som fråga mig, tala om allt detta noga och ordentligt. Menniskorna tro er vara en god qvinna; men ni är dålig och hårdhjertad. Ni är en lögnerska!»
Innan jag ännu hade slutat detta mitt svar, började min själ att fröjdas och jubla af den sällsammaste känsla utaf frihet och segerstolthet, som jag någonsin erfarit. Det föreföll mig, som om osynliga bojor hade brustit, och jag kände mig fri, fri så som jag aldrig hade vågat hoppas. Och ej utan skäl kände jag detta; ty mrs Reed såg helt förskräckt ut; hennes arbete hade halkat ned på golfvet; hon upplyfte sina händer och förvred sitt ansigte, som om hon velat gråta.
»Jane, du misstar dig. Hvad kommer åt dig? Hvarföre darrar du så häftigt? Vill du intet dricka litet vatten?»
»Nej, mrs Reed.»
»Är det någoting annat, som du önskar, Jane? Jag försäkrar dig, att jag önskar att vara din vän.»
»Nej, det är ni inte. Ni sade åt mr Brockelhurst, att jag hade en dålig karakter, ett lögnaktigt sinnelag; och jag skall låta hvarenda menniska vid Lowood veta, hvem ni är och hvad ni gjort.
»Jane, du förstår inte dessa saker; barn måste bli tillrättavisade för sina fel.»
