lönerskans hastiga död och hvilken bok man hade gifvit mig såsom en passande varning. Hvad som nyss hade tilldragit sig, hvad mrs Reed hade sagt om mig åt mr Brocklehurst, hela innehållet af deras samtal, allt lefde friskt och lifligt i mitt minne. Jag hade kändt hvarenda ord lika djupt och skarpt, som jag hört det tydligt, och längtan efter hämd sjöd nu i mitt inre.
Mrs Reed såg upp från sitt arbete; hennes blickar mötte mina, och hennes fingrar släppte nålen.
»Gå din väg härifrån, gå tillbaka till barnkammaren,» var hennes stränga befallning.
Min blick eller någonting annat hos mig måtte hafva förefallit henne förolämpande eller utmanande, ty hon talade med ytterlig, ehuru dämpad harm. Jag steg upp och gick mot dörren, vände derpå åter tillbaka, gick fram till fönstret och slutligen tvärs öfver golfvet och stannade helt nära henne.
Tala måste jag; man hade grymt förtrampat mig, och jag måste återgälda detta. Men på hvad sätt? Hvar skulle jag väl få styrka att strida emot och hämnas på en sådan motståndare? Jag samlade all min förmåga och sade häftigt:
»Jag är inte falsk och bedräglig; om jag vore det, skulle jag säga, att jag älskade er; men nu förklarar jag högtidligt, att jag inte älskar er, att jag afskyr er mest af alla i hela verlden, med undantag blott af John Reed. Och den här boken om lögnare, den kan ni ge åt er egen dotter Georgina, ty det är hon som ljuger, och inte jag.»
Mrs Reeds händer hvilade ännu overksamma på hennes arbete; hennes blickar stodo fortfarande med ett isande uttryck fästa på mig.
»Hvad har du mer att säga?» frågade hon, snarare med den ton, som man iakttager mot en fullvuxen motståndare, än med den, som man vanligtvis använder mot ett barn.
Denna blick, denna ton stegrade till ytterlighet den afsky, som jag redan förut hyste. Skälfvande från hufvud till fot och ur stånd att längre beherska mig, fortfor jag:
»Jag är glad öfver, att ni inte är slägt med mig; jag vill aldrig mera kalla er tant, så länge jag lefver. Jag
