behöfva oftare än de meddelsamma ett öppenhjertigt samtal öfver deras hjertans angelägenheter. Den sträfvaste stoiker är dock, när allt kommer omkring, ingenting annat än en menniska, och att intränga i hans själs innersta, är oftast det samma som att göra honom den största tjenst.
»Hon håller af er, derom är jag säker», sade jag, i det jag stälde mig bakom hans stol, »och hennes far har höga tankar om er. Dessutom är hon en älskvärd flicka; kanske något tanklös, men ni har i stället eftertanke nog både för er och henne. Ni borde taga henne till hustru!»
»Håller hon verkligen af mig?» frågade han.
»Utom all fråga; hon föredrar er framför alla andra och talar ständigt om er: det fins inte något samtalsämne, som mera intresserar henne, eller som hon oftare vidrör.»
»Detta är angenämt att höra — jag kan inte neka det. Fortsätt härmed ännu en fjerdedels timme.» Han tog upp klockan och lade den framför sig på bordet.
»Men hvartill tjenar det?» genmälde jag, »då ni under tiden förmodligen bereder er till en halsstarrig vägran och ytterligare stålsätter er mot ert eget hjerta.»
»Inbilla er inte sådana saker. Föreställ er att jag ger efter, och att mitt hjerta smälter som vax; att kärleken, likt ett källsprång, springer upp i min själ och med sina ljufliga vågor öfversvämmar det fält, på hvilket jag med så mycket arbete och omsorg utsått de goda föresatsernas och sjelfförsakelsens säde. Och nu är detta fält dränkt af nektarflödet, den goda säden är bortsköljd eller angripen af det välsmakande giftet: jag ser mig sjelf i maklig ro utsträckt på en ottoman i Vale-Hall, vid sidan af min brud, Rosamunda Oliver; hon talar till mig med sin smekande stämma, blickar på mig med sina sköna ögon och ler mot mig med sina friska läppar. Hon är min, jag är hennes, och denna verlden med dess förgängliga ting äro nog för mig. Tyst! Säg ingenting! Mina sinnen äro druckna, mitt hjerta öfverfullt; stör mig inte under dessa få minuter!»
Jag gjorde honom till viljes. Uret pickade med jemna slag, han andades hastigt och djupt. Under tystnad förflöt den återstående delen af den anslagna tiden, hvarefter han stoppade klockan på sig, lade ned porträttet, steg upp och stälde sig vid kaminen.
