sina efterforskningar använda er hjelp, då ni bor så här i en undangömd vrå af landet.»
»Jag är prest, och prestens biträde anlitas ofta i kinkiga saker.» Åter gjorde han min af att gå.
»Detta förefaller mig besynnerligt», anmärkte jag. »Ert svar förekommer mig inte fullt tillfredsställande, och jag vill ha mera ljus i saken.»
»Inte i afton!» svarade han.
Jag stälde mig mellan honom och dörren och förklarade, att han icke skulle få aflägsna sig förrän han gifvit mig nöjaktiga upplysningar.
Med en viss förlägenhet svarade han: »jag har dertill ingen lust, åtminstone inte nu.»
»Ni måste — ni slipper mig inte förr!»
»Det vore bäst om ni vände er till Diana och Mary.»
Dessa undflykter stegrade min nyfikenhet allt mera, och jag sade honom öppet, att den måste tillfredsställas och det genast.
»Men jag har ju sagt er, att jag är en hårdhjertad man, svår att öfvertala?»
»Och jag är en beslutsam qvinna, svår att afvisa.»
»Och till på köpet», tillade han, »är jag en så kall natur, att man inte är i stånd att upphetsa mig.»
»Men jag för min del är hetlefrad, och eld smälter is. Värmen från brasan har uppsmält all snön på er öfverrock, och denna har i form af små rännilar strömmat öfver mitt golf och orenat det, så att det nu ser ut som en smutsig gata. Så vidt ni, mr Rivers, någonsin önskar förlåtelse för den svåra förbrytelsen att ha smutsat ned ett snyggt köksgolf, måste ni berätta för mig det jag önskar få veta.»
»Nåväl», sade han, »jag vill ge efter, dock inte för er ifver, utan för er ihärdighet, liksom det ständiga droppandet urhålkar stenen. Dessutom skall ni ändå en gång få veta det, och det kan vara lika godt först som sist. Ert namn är ju Jane Eyre?»
»Det är sant, men det är ju redan afgjordt.»
»Ni har kanske inte reda på att jag är er namne, att jag heter S:t John Eyre Rivers?»
»Nej, det visste jag inte, ehuru jag nu påminner mig att jag i edra böcker sett initialen E, fastän jag inte kände
