Sida:Jane Eyre (sv).djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
42
jane eyre.

förtrytelsens, tog jag en bok — några sagor i Tusen och En Natt — och satte mig ned och försökta att läsa; men det var mig omöjligt att fatta hvad jag läste; mina egna tankar flögo alltid mellan mig och de sidor, som jag annars plägade finna så förtrollande. Jag öppnade en af glasdörrarna till rummet; der ute låg allt tyst och stilla i sin vintersömn; oförhindradt af sol eller vind sträckte kölden sin stränga spira öfver nejden. Jag höljde hufvudet och armar i skörtet af min klädning och gick ned till en aflägsen del af parken; men jag fann intet nöje i att se på de stela träden, de nedfallna tallkottarna, de frusna qvarlefvorna från höstens dagar, de vissnade och gulnade bladen, af förgångna stormar sammandrifna i stora hopar och nu höljda af snö och is. Jag lutade mig mot en grind och såg ut öfver ett ödsligt fält, der intet får betade och der det afbetade gräset var hvitt och förfruset. Det var en i högsta grad dyster dag; genom de mörka skyarna trängde ingen enda vänlig solstråle, och snöflingor foro i luften och bredde sig öfver den frusna marken, utan att smälta. Så stod jag der nu, ett olyckligt och beklagansvärdt barn, och hviskade till mig sjelf: »Hvad skall jag göra? — hvad skall jag göra?»

På en gång hörde jag någon ropa: »Miss Jane! hvar är ni? Kom och åt frukost.»

Det var Bessie; jag hörde det nog; men jag rörde mig ej ur stället. — Jag hörde henne komma närmare.

»Ni lilla stygga der!» sade hon. »Hvarföre kommer ni inte, när man ropar på er?»

Bessies ankomst, jemförd med de tankar, öfver hvilka jag nyss rufvat, föreföll helt upplifvande, äfven oaktadt hon, som vanligt, var vid temligen dåligt lynne. Saken var den, att jag, efter min strid och seger öfver mrs Reed, ej var fallen för att särdeles mycket bry mig om barnpigans öfvergående bannor; men deremot ville jag gerna värma mig en stund vid hennes hjertas ungdomliga eld. Jag slog derföre mina armar om hennes hals och sade: »Se så, Bessie, bannas inte!»

Jag var i detta ögonblick mera frimodig och otvungen, än jag någonsin brukade vara — detta tycktes behaga henne.