»Ni är ett besynnerligt barn, miss Jane,» sade hon och såg på mig; »ett skyggt och enstörigt barn. Och nu skall ni skickas i skolan förmodar jag?»
Jag nickade jakande.
»Och tycker ni inte, att det blir ledsamt att lemna stackars Bessie?
»Hvad bryr sig väl Bessie om mig? Hon bannar mig ständigt.»
»Ja, derföre att ni är en besynnerlig och rädd och skygg liten varelse. Ni borde vara modigare och dristigare.»
»För att få mera stryk — inte sant?»
»Åh, så ni talar! Men nog är man bra stygg mot er, det är visst och sant. När mamma i förra veckan var här för att helsa på mig, sade hon, att hon för ingen del ville se något af sina barn i ert ställe. Se så, kom in nu, jag har elada nyheter åt er.»
»Det tror jag knapt, Bessie.»
»Hvad menar ni, barn? Hvarföre ser ni så sorgset på mig? Var glad nu! Nådig frun och alla tre barnen skola fara bort på thé i eftermiddag, och ni ska få dricka thé med mig. Jag tänker be kocken baka en liten kaka åt er; och sedan ska ni hjelpa mig att se öfver edra lådor, ty jag får snart packa er kappsäck. Nådig frun vill att ni lemnar Gateshead om en eller två dagar, oeh ni får välja hvilka leksaker ni vill taga med er.»
»Bessie, du måste lofva att inte banna mig under dessa återstående dagar.»
»Nå ja, det lofvar jag; men kom då ihåg att vara en snäll flicka, och var inte rädd för mig. Ryck inte till, om jag råkar tilltala er något häftigt, ty det är just det som retar mig.»
»Jag tror inte, att jag skall bli rädd för er mera, Bessie. Snart får jag en hel mängd andra menniskor att frukta och vara rädd för.»
»Om ni visar er rädd för dem, skola de inte tycka om er.»
»Liksom du, Bessie.»
»Jag tycker nog om er, miss. Jag tror, att jag håller mera af er än af alla de andra.»
»Det visar ni mig åtminstone inte.»
