bli edra systrar, men dertill behöfs inte att ni uppoffrar er lagliga rätt.»
»Bror? Ja, ni blir det, men skild från mig af tusentals mil! Systrar? Ja, men trälande hos främmande folk för sitt dagliga bröd, under det jag sitter fullproppad med pengar, som jag inte genom mitt arbete förtjenat! Sådant vore sannerligen en sällsam jemlikhet och ett syskonförbund af eget slag!»
»Men er längtan efter familjeband och huslig lycka kan tillfredsställas på annat sätt än det ni har i sinnet: ni kan gifta er.»
»Dårskaper! Jag gifta mig! Dertill har jag ingen lust och kommer heller aldrig att få det.»
»Ni lofvar nu mera än ni kan hålla: sådana der öfverdådiga försäkringar bevisa att ni befinner er i ett upphetsadt själstillstånd.»
»Jag tänker stå vid mina ord. Jag känner sjelf bäst mitt eget inre, och vet huru vedervärdig blotta föreställningen om äktenskap förekommer mig. Ingen vill gifta sig med mig af kärlek, och jag har ingen lust att endast bli betraktad såsom föremål för en penningespekulation. Hvad min själ behöfver, tillfredsställes inte genom en förening med en man, hvars känslor och tänkesätt stå i strid med mina egna; mitt hjerta trängtar efter andligen och lekamligen beslägtade naturer, med hvilka jag kan fullt sympatisera. Upprepa ännu en gång att ni vill bli min bror: en sådan försäkran gör mig lycklig.»
»Nåväl, den vill jag ge er af uppriktigt hjerta. Jag har alltid älskat mina systrar, och min tillgifvenhet för dem hvilar på säker grund: högaktningen för deras karakter och beundran för deras talanger. Äfven ni har grundsatser och förstånd: edra tycken och edra vanor likna Dianas och Marys; jag har alltid funnit nöje i ert sällskap, och i edra samtal har jag funnit en angenäm förströelse. Derföre kan jag villigt och gerna ge er rum i mitt hjerta såsom min tredje och yngsta syster.»
»Tack ska ni ha, S:t John! Jag är nöjd dermed för i afton. Och nu vore det så godt att ni inte stannade qvar här längre, ty annars kunde det hända att ni ännu en gång förargade mig med några nya betänkligheter mot mitt förslag.»
