Sida:Jane Eyre (sv).djvu/492

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
218
jane eyre.

Men under det hon yttrade dessa ord, var han redan i korridoren, sysselsatt med att påtaga sin öfverrock, hvarefter han, utan att yttra ett ord af missnöje, gaf sig å väg. Klockan var nu nio; han kunde ej vara tillbaka före midnatt. När han återkom, syntes det att han var ytterligt trött, men likväl såg han vida mera belåten ut, än innan han gaf sig af. Han hade fullgjort en pligt, han hade fått anstränga sig, fått försöka sin förmåga att handla och försaka, samt var derföre mera nöjd med sig sjelf.

Vårt lif under hela den följande veckan satte hans tålamod på ett hårdt prof. Det var nu jul, och vi företogo oss ingen ordentlig sysselsättning, utan tillbragte tiden med att roa oss hemma, så godt vi kunde. Hedarnas luft, hemmets frihet och de ljusa utsigterna för framtiden verkade på Mary och Diana såsom ett lifselixir: de voro glada och muntra dagen igenom. Aldrig tröt det dem samtalsämnen, och deras qvicka och originela konversation hade sådant behag för mig, att jag föredrog den för allting annat. S:t John tillät sig ej några anmärkningar mot vår upprymda sinnesstämning, men han drog sig i stället undan. Han var sällan hemma, och hans vidsträckta församling gaf honom tillräcklig sysselsättning med besök hos de sjuka och fattiga.

En morgon, vid frukosten, frågade Diana, sedan hon några minuter tankfullt betraktat honom, »om hans planer ännu voro oförändrade?»

»Oförändrade och oföränderliga», var svaret, hvarefter han underrättade oss, att han oåterkalleligen bestämt sig att resa från England nästa år.

»Än Rosamunda Oliver då?» inföll Mary. Orden tycktes ofrivilligt ha halkat öfver hennes läppar, ty hon hade knappast yttrat dem, förrän hon gjorde en rörelse, liksom för att taga dem tillbaka.

S:t John hade en bok i handen — han hade den otrefliga vanan att läsa då han åt — han slog nu ihop den och såg upp.

»Rosamunda Oliver», sade han, »skall med det första gifta sig med mr Granby, en af de mest ansedda, unga män i S—, sonson och arfvinge till sir Frederic Granby. Jag hörde detta af hennes far i går.»

Hans syster och jag vexlade blickar med hvarandra,