Sida:Jane Eyre (sv).djvu/491

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
217
jane eyre.

de efter S:t John. Han kom i samma ögonblick från salen. Båda kastade de sina armar kring hans hals. Han gaf dem en broderlig kyss, helsade dem välkomna hem och samtalade med dem några ögonblick, hvarefter han, under yttrande att de väl snart skulle komma in i salen, drog sig tillbaka dit som till en tillflyktsort.

Jag tände nu deras ljus och ville att de skulle gå upp på sina rum; men Diana ville först sörja för att kusken blef riktigt förplägad; sedan detta var gjordt, följde de mig båda. Den nya möbleringen i deras rum, mattorna, gardinerna och porslinsvaserna behagade dem särdeles, och de slösade med varma uttryck af tacksamhet och belåtenhet. Jag hade det nöjet att se att mina anordningar noga motsvarade deras önskningar, och att hvad jag gjort ännu mera ökade behaget af deras glada återkomst till hemmet.

Det var en glad och njutningsrik afton. Mina kusiner, upprymda af glädje, voro så lifliga och språksamma, att S:t Johns tystlåtenhet ej märktes: denne var visserligen hjertligt glad öfver att träffa sina systrar, men kunde ej dela deras öfversvallande, lifliga känslor. Dagens händelse — Marys och Dianas hemkomst — gjorde honom nöje, men biomständigheterna, den bullersamma munterheten, uppståndelsen i huset, med mera, voro alldeles icke i hans smak; jag såg att han önskade att vi redan vore komna till den lugnare morgondagen.

Just när vi voro som lifligast och gladast, en stund efter théet, bultades det på dörren. Hanna inträdde med den underrättelsen, att det var en stackars pojke derute, som kommit så här tids på qvällen, för att hemta mr Rivers till hans mor, som låg i själtåget.

»Hvar bor hon, Hanna?»

»Strax vid Whitcross kulle, nära fyra mil härifrån. Det är bara mossar och moras hela vägen dit.»

»Säg honom att jag kommer.»

»Jag skulle tro, sir, att det vore bäst, om ni inte gjorde det. Det är den värsta väg en menniska kan färdas efter mörkningen, ty man kan inte se gångstigen öfver kärrena. Och så är det en så kall natt — den skarpaste blåst man kan tänka sig; så det vore rätt så godt, sir, att ni skickade den helsning, att ni kommer i morgon.»