håll der han satt, och fann att jag just då var ett föremål för hans ständigt vaksamma och forskande uppmärksamhet. Huru länge den följt mig, visste jag ej, men hans blick var på en gång så genomträngande och så kall, att jag kände mig helt beklämd och underlig till mods.
»Jane, hvad håller ni på med?»
»Jag läser tyska.»
»Jag skulle önska ni lemnade tyskan åsido och toge till med sanskrit.»
»Kan det vara ert allvar?»
»Ja, så fullkomligt, att jag inte vill afstå derifrån. Hör mina skäl!»
Han började då upplysa mig om att det var sanskrit han studerade, men att det gick trögt dermed, då han, alltefter som han framskred, glömde det han förut lärt. Det skulle derföre vara honom till stor nytta om han hade en lärjunge, med hvilken han gång efter annan finge repetera elementerna, och på sådant sätt inprägla dem i sitt minne. Han hade någon tid tvekat i sitt val mellan mig och sina systrar, men hade slutligen bestämt sig för mig, emedan han funnit att jag gaf mig bättre ro vid arbetet, än de andra. Nu frågade han, om jag ville göra honom denna tjenst. Den uppoffring jag komme att göra, skulle troligen ej räcka länge, emedan det vore blott tre månader till hans afresa.
S:t John var en man, hvilken man hade svårt att svara nej, ty ens känsla sade en, att hvarje intryck man gjorde på honom var djupt och fortvarande. Jag lemnade mitt bifall till hans begäran. När Mary och Diana kommo hem, funno de mig vara S:t Johns lärjunge; Diana skrattade, och båda yttrade med en mun, att deras bror aldrig skulle kunnat förmå dem dertill. Han svarade helt lugnt:
»Jag vet det.»
Jag fann i honom en tålig, öfverseende, men på samma gång mycket fordrande lärare. Han pådref arbetet oaflåtligt och väntade att jag skulle göra stora framsteg, ehuru han å andra sidan ej sparade med uttrycken af sin belåtenhet, då jag motsvarade hans förväntningar. Efterhand förvärfvade han ett välde öfver mig, som betog mig all sjelfständighet: hans beröm och hans gillande utöfvade på mig ett vida mera hämmande inflytande än hans klander. Jag kunde ej längre prata och skratta otvunget, då han
