Sida:Jane Eyre (sv).djvu/496

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
222
jane eyre.

var närvarande, emedan en viss obehaglig instinkt sade mig, att glädtig liflighet (åtminstone hos mig) misshagade honom. Det var mig fullkomligen klart, att blott en allvarlig sinnesstämning och sysselsättning voro i hans smak, och derföre var det mig icke möjligt att i hans närvaro öfverlåta mig åt någon annan. Jag lefde som under inflytandet af en förtrollning. Jag lydde hans minsta vink, men detta slafveri behagade mig på intet vis, och mången gång önskade jag, att han nu som förr lemnat mig utan uppmärksamhet.

En afton då vi skulle gå till sängs och togo god natt af honom, kysste han, som vanligt, sina systrar och räckte mig, likaledes som vanligt, sin hand. Diana som händelsevis var vid ett uppsluppet lynne — och hon hölls icke i ledband af hans vilja, emedan hennes var lika fast och energisk som hans — utbrast då:

»S:t John! du brukar kalla Jane din tredje syster, men behandlar henne icke som sådan: du borde kyssa henne också.»

I detsamma sköt hon mig fram till honom. Jag fann Dianas beteende opassande och kände mig ganska förlägen; men under det jag så tänkte och kände, böjde S:t John sitt hufvud. Hans ansigte var i jemnhöjd med mitt, hans genomträngande ögon mötte mina — och han kysste mig. Om det funnes sådana slags kyssar, som marmor- eller is-kyssar, skulle jag säga att min kusins afskedshelsning hörde till någon af dessa klasser. Kanhända gifves det en klass som heter pröfvande kyssar, och om så är, hörde den till denna. När han gifvit mig den, betraktade han mig, för att se dess verkan. Den var ej särdeles märkbar; åtminstone rodnade jag ej, ehuru väl det kan hända att jag blef litet blekare, emedan den förekom mig såsom inseglet på mitt slafveri. Alltifrån denna gång utaktlät han ej denna ceremoni, och den värdighet och det lugn, med hvilket jag underkastade mig den, tycktes gifva den ett visst behag för honom.

Hvad mig beträffar, så önskade jag för hvarje dag mera att vara honom till nöjes, men kände också på samma gång, att jag i många stycken förnekade mig sjelf, qväfde en del af mina förmögenheter, tvang mina böjelser i en annan riktning än deras ursprungliga och arbetade för