Sida:Jane Eyre (sv).djvu/499

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
225
jane eyre.

Jag kände vid detta tillfälle ingen medelväg mellan fullkomlig hörsamhet och afgjordt motstånd — liksom det i allmänhet aldrig funnits någon sådan för mig, så snart jag haft att göra med fasta och beslutsamma karakterer. Jag har ständigt varit medgörlig, ända till dess jag med ens, dertill oemotståndligt drifven af en inre kraft, uppträdt med trotsande motstånd. Vid detta tillfälle hade jag hvarken anledning eller lust att revoltera; jag fogade mig derföre efter S:t Johns vilja, och inom tio minuter befann jag mig vid hans sida, promenerande på vägen genom dalen.

En frisk vestanvind drog fram öfver kullarna, doftande af hedens blommor; himmelen var klar och molnfri, och den genom dalen rinnande strömmen, uppsväld af de sista dagarnas strida regn, framvältade stolt och majestätiskt, glittrande i solens strålar. Sedan vi följt vägen ett stycke, lemnade vi den och beträdde den mjuka, smaragdgröna gräsmattan, här och der prydd med en mängd snöhvita samt gula, stjernformiga blommor. Inom kort voro vi så godt som instängda af höjderna, bland hvilka dalens mynning förlorade sig.

»Låtom oss stanna här», sade S:t John, då vi hunnit till de första klipporna, hvilka liksom utposter bevakade ett pass, genom hvilket strömmen rusade fram, bildande ett fall, och bortom hvilket höjderna stodo nakna, utan gräs eller blommor, med ljungen till klädnad och stenblock till smycken, och hvarest naturens allvarsamma skönhet öfvergick till dyster vildhet.

Jag satte mig ned; S:t John fortfor att blifva stående. Han lät sina blickar sväfva uppför bergpasset och utför dalen, utefter strömmens krökningar och uppåt himlahvalfvet; tog derefter af sig sin hatt och lät vinden spela i hans lockar och svalka hans panna. Det tycktes som om hans själ stått i gemenskap med ställets genius, och som om hans öga tagit farväl af de kära nejderna.

»Jag skall se dem åter», yttrade han för sig sjelf, »i drömmen, när jag sofver vid Ganges’ stränder, och ännu en gång senare i tiden, när den långa sömnen sluter mina ögon.»

Han sattte sig ned. Under en halftimmes tid yttrade ingendera af oss ett ord. Slutligen bröt S:t John tystnaden.


Jane Eyre. II.15