sökte att krya upp mig: hon förklarade att jag borde i hennes sällskap resa till ett hafsbad, emedan jag såg så sjuklig ut. Men S:t John ville ej höra talas härom. Det var, menade han, ej förströelse utan verksamhet, som fattades mig: mitt nuvarande lif vore för planlöst. Förmodligen för att afhjelpa dessa brister, gaf han mig ännu längre lexor i sanskrit och var i sina fordringar ännu strängare än förr, under det jag, min dåre, ej tänkte på att göra något motstånd — eller rättare sagdt ej kunde göra det.
En dag började jag mina sanskrit-studier mer nedstämd än vanligt, hvilket kom sig af bedragen förväntan. Hanna hade på morgonen nämt att ett bref till mig anländt, och då jag kom ned för att mottaga det, i den säkra förhoppningen att de länge efterlängtade underrättelserna om mr Rochester nu anländt, så var det blott en föga vigtig affärsskrifvelse från mr Briggs. Denna missräkning fylde mina ögon med tårar, och då jag nu satt och mödade mig med de konstigt formade bokstäfverna i den hinduiska skriften, började jag åter att gråta.
S:t John kallade mig till sig; han önskade att jag skulle läsa högt; när jag försökte det, ville det ej gå: rösten qväfdes af snyftningar. Vi två voro ensamma i salen. Diana musicerade i salongen, och Mary arbetade i trädgården, ty det var en herrlig, klar och vacker majdag. S:t John lät ej förmärka någon öfverraskning öfver min sinnesrörelse, ja, han frågade ej ens efter anledningen dertill, utan yttrade blott:
»Jane, vi skola vänta några minuter, till dess ni hunnit lugna er.»
Under det jag med all makt sökte att betvinga mina känslor, satt han der, lugn och kall, lutande sig mot skrifbordet, lik en läkare, hvilken med vetenskapligt intresse följer krisen i en sjukdom, som han redan genomskådat. Sedan jag hämmat mina snyftningar, torkat mina ögon och mumlat något om illamående, återtog jag mitt arbete och lyckades genomgå det föresatta pensum. S:t John lade nu bort böckerna och föreslog mig en promenad.
»Jag skall säga till Diana och Mary.»
»Låt bli det. I dag vill jag ha blott en följeslagerska, och det är ni: gör er i ordning, gå genom köket och tag vägen åt Marsh-Glen. Jag skall om ett ögonblick möta er der.»
