»Ack, ni lilla skarpsinniga varelse! Ni har ju ett alldeles nytt sätt att uttrycka er. Hvad är det då som nu gör er så dristig och djerf?»
»Jag skall ju snart resa ifrån er, och dessutom —»
Jag höll på att tala om hvad som hade tilldragit sig mellan mig och mrs Reed; men vid närmare eftertanke fann jag det bättre att tiga med denna sak.
»Och ni är då glad att lemna mig?»
»Nej, visst inte, Bessie; tvärtom känner jag mig just nu snarare ledsen deröfver.»
Just nu! och snarare! Så kallt min lilla nåd säger det der! Jag fruktar att om jag nu bad er om en kyss, skulle ni inte vilja ge mig den. Ni skulle helt visst säga, att ni snarare ville slippa.»
»Ack nej, jag vill gerna kyssa er; böj ned ert hufvud.»
Bessie böjde sig ned, vi kysste hvarandra, och jag följde henne in, helt och hållet tröstad. Denna eftermiddag förflöt i frid och stillhet, och om qvällen talade Bessie om för mig några af sina mest förtjusande sagor och sjöng för mig några af sina vackraste visor. Äfven för mig hade lifvet sina stunder af fröjd och solsken.
FEMTE KAPITLET.
Klockan hade nyss slagit fem på morgonen af den
nittonde januari, då Bessie kom in med ett ljus i mitt
lilla sofrum och fann mig redan uppe och nästan klädd.
Jag hade stigit upp, en halftimme innan hon kom, samt
tvättat och klädt mig vid skenet af den nedgående
månen, hvars bleka strålar trängde in genom det lilla
fönstret bredvid min säng. Jag skulle lemna Gateshead denna
dag med en diligens, som klockan sex skulle fara der
förbi. Bissie var den enda som hade stigit upp; hon hade
tändt en brasa i barnkammaren och tog mig med sig dit
för att gifva mig frukost. Få barn kunna äta när en resa
förestår dem och för min del kunde jag det icke heller.
Då Bessie förgäfves sökt öfvertala mig att åtminstone
