Sida:Jane Eyre (sv).djvu/502

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
228
jane eyre.

»Mina krafter? Hvad eger jag väl för krafter till ett sådant värf? Sjelf känner jag inga sådana. Intet ljus har uppgått i min själ, intet återsvar till ert tal har jag förnummit i mitt hjerta. Jag önskade att ni kunde skåda in i mitt inre; det liknar ett fängelse, dit ingen solens stråle tränger, och det enda, som rörer sig der, är den skygga fruktan att af er blifva öfvertalad till något, som öfverstiger mina krafter.»

»Jag är beredd att svara derpå: hör endast på hvad jag säger! Jag har med uppmärksamhet följt er, Jane, allt ifrån vårt första möte och studerat er under loppet af tio månader. Jag har på mångfaldiga sätt ställt er på prof: se här resultatet af mina iakttagelser. I sockenskolan fullgjorde ni med noggrannhet och skicklighet ett arbete, som alls icke öfverensstämde med edra lefnadsvanor och böjelser: ni utförde det med takt och förmåga; ni vann deras sinnen, som stodo under er lydnad. Det lugn, med hvilket ni mottog underrättelsen om er oförväntade rikedom, bevisade att ni ej är vinningslysten, och att Mammon ej har något otillbörligt välde öfver er. Den raska beslutsamhet, med hvilken ni delade med er af den egendom, ni lagenligt kunnat ensam behålla, ådagalade att ni eger en själ, som villigt och gerna offrar — vore det ock sig sjelf. Den medgörlighet, med hvilken ni åsidosatte ett studium, som intresserade er, och vände er till ett, som intresserade mig, den ihärdighet och oförtrutenhet samt det goda lynne, med hvilka ni hållit ut dermed — allt detta bevisar, att ni har just de egenskaper jag önskar. Jane, ni är läraktig, flitig, sjelfförsakande, trofast, ståndaktig och behjertad. Ni är på samma gång mild och stark. Upphör att misstro er sjelf: jag hyser ett obegränsadt förtroende till er. Såsom lärarinna i Indiska skolor, såsom min medarbetare blad Hindostans qvinnor, skulle ni vara mig till oberäknelig nytta.»

Mina fjettrar drogo sig allt fastare omkring mig: min motståndskraft började alltmer försvinna. Ville jag äfven göra mig döf för hans stämma, så hade dock hans sista ord tyckts öfvervinna största delen af mina betänkligheter. Det arbete jag skulle åtaga mig hade synts mig så obestämdt, ja, snart sagdt omöjligt att bestämma, men nu antog det en gifven form under hans ordnande hand.