Sida:Jane Eyre (sv).djvu/506

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
232
jane eyre.

»Ni hvarken kan eller får det, Jane. Tror ni att Gud låter sig nöja med ett halft offer? Det är Hans sak jag förfäktar, det är till Hans tjenst jag kallar er. Jag kan inte å Hans vägnar mottaga en delad trohet: ni måste göra offret fullständigt.»

»O, jag vill egna Herran mitt hjerta: ni behöfver det likväl inte.»

Jag vill ej svara för att det icke låg något satiriskt både i den ton, med hvilken jag uttalade dessa ord, och i den känsla, som framkallade dem. Hittills hade jag hyst en blandad känsla af fruktan och vördnad för S:t John, emedan jag icke förstått honom. Jag hade aldrig kunnat göra mig reda för huru mycket han var ett helgon, och huru mycket han var en vanlig syndig menniska, men under detta samtal hade ett ljus uppgått för mig. Jag insåg hans svagheter, jag begrep, att han kunde fara vilse, lika väl som jag. Hans hårdhet och hersklystenhet stodo blottade för mig. Han var således numera min like, och jag fattade mod och ansåg mig i stånd så väl att med skäl och grunder bekämpa honom, som att till sist behålla segern.

Mina sista ord hade bragt honom till tystnad. Jag vågade kasta en förstulen blick på honom, och mötte hans ögon, som med ett uttryck af öfverraskning bespejade mig. De tycktes säga: »är hon sarkastisk, och sarkastisk mot mig? Hvad skall det betyda?»

»Låtom oss inte glömma», sade han efter en stunds besinning, »att detta är ett vigtigt ämne, om hvilket man inte utan synd kan tänka eller tala lättsinnigt. Jag litar på att ni menar uppriktigt, Jane, då ni förklarar att ni vill hembära Herran ert hjerta. Jag är belåten härmed. Ty har ni vändt ert sinne från det jordiska och egnat det helt och hållet åt Gud, så skall befrämjandet af hans rike blifva er högsta önskan och ert enda sträfvande, och ni skall då vara färdig till allt, som befrämjar detta mål. Ni skall då inse, hvilket stöd och hvilken lyftning våra krafter få genom föreningen af vår kroppsliga och andliga natur i äktenskapet, ty detta är det enda band, som fullt förenar menniskors öden, liksom det är den enda förening, som bereder fortvarande harmoni dem emellan. Betänker ni detta rätt, Jane, så skall ni lemna alla nycker åsido, sätta er