Bäste kusin, afstå från giftermålsplanen, tänk inte mera derpå!»
»Jag kan inte afstå från den», svarade han; »det är en tanke, med hvilken jag länge umgåtts, ett nödvändigt vilkor för uppnåendet af mitt syfte. Emellertid skall jag inte för närvarande vidare besvära er härmed. I morgon reser jag till Cambridge: jag har der många vänner, af hvilka jag vill taga afsked. Fjorton dagar blir jag borta; använd dem till att taga mitt anbud i öfvervägande, och glöm inte att om ni afslår detsamma, det inte är mig, utan Gud, som ni förnekar. Genom mig anvisar han er en herrlig lefnadsbana; det är endast i egenskap af min hustru ni kan beträda densamma. Vägrar ni att bli det, så inskränker ni er sjelf till ett sjelfviskt hvardagslif och en oberömlig ringhet. Bäfva för att i sådant fall bli räknad till dem, som förnekat sin tro och äro värre än hedningarna!»
Vid dessa ord tystnade han och vände sig från mig. Ännu en gång
Men denna gång behöll han sina känslor för sig sjelf; han ansåg mig icke värdig att få del af dem. Då vi sedan vandrade hem, kunde jag af hans envisa tystnad sluta till hans sinnesstämning mot mig: deri låg både en hersklysten naturs missbelåtenhet med ett oväntadt motstånd och en förståndsmenniskas ogillande af känslor, som hon aldrig erfarit och hvilka hon derföre icke kan dela.
Om qvällen, sedan han med en kyss tagit god natt af sina systrar, ansåg han det vara i sin ordning att helt och hållet glömma mig. Han fattade icke ens min hand, innan han lemnade rummet. Fastän jag icke älskade honom, hyste jag dock mycken vänskap för honom och blef derföre både sårad och bedröfvad öfver detta påtagliga förbiseende. Tårarna kommo mig i ögonen.
»Jag märker att du och S:t John haft någon tvist er emellan under er utfärd», yttrade Diana. »Gå efter honom, Jane; han är ännu qvar i korridoren och väntar på dig — han vill säkert ställa saken till rätta.»
Under sådana omständigheter var min stolthet icke stor: jag ville hellre vara lycklig än hålla på min
