alls icke förbundit mig att i sällskap med personer som jag inte känner resa till Ostindien. Med er skulle jag ha gått in på mycket och vågat mycket, emedan jag beundrar och har förtroende för er och älskar er med systerlig kärlek. Emellertid är jag öfvertygad om att, i hvilkens sällskap jag än komme att resa, jag inte skulle kunna lefva länge i det klimatet.»
»Aha! ni är rädd om ert lif», sade han, med en föraktlig krökning på läppen.
»Ja, det är jag, ty Gud har inte gifvit mig det för att jag skulle kasta bort det, och jag börjar komma till den öfvertygelse, att om jag följde er önskan, skulle jag så godt som begå ett sjelfmord. Dessutom vill jag, innan jag oåterkalleligen beslutar mig att lemna England, ha visshet om hvar jag kan uträtta mesta nyttan, om det är här hemma eller i främmande länder.»
»Hvad är er mening med dessa ord, Jane?»
»Det skulle gagna mig till ingenting att inlåta mig i förklaringar: endast så mycket vill jag säga, att det är en sak, öfver hvilken jag länge varit både orolig och oviss, och jag reser ingenstädes förr än jag fått ljus i denna sak.»
»Jag tror mig veta, hvaråt ert hjertas håg står, och hvem som har det i sitt våld. Den böjelse, ni hängifver er åt, är straffbar och syndig. Länge sedan borde ni ha utrotat den, liksom ni nu borde blygas för att häntyda derpå. Ni tänker på mr Rochester?»
Min tystnad bekräftade riktigheten af hans utsago.
»Ämnade ni taga reda på mr Rochester?»
»Jag måste skaffa mig visshet om hvart han tagit vägen.»
»Då återstår för mig intet annat än att innesluta er i mina böner och att anropa Gud derom, att ni inte måtte bli en förtappad menniska. Jag hade trott mig i er se en af hans utvalda, men Herren ser bättre än en svag dödlig. Ske hans vilja!»
Hän öppnade trädgårdsgrinden, gick ut och tog vägen åt dalen. Snart var han ur sigte.
Då jag trädde in i salen, fann jag Diana med tankfullt utseende stående vid fönstret. Hon lade handen, på min axel och böjde sitt hufvud, för att uppmärksamt betrakta mitt ansigte.
