Sida:Jane Eyre (sv).djvu/517

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
243
jane eyre.

märkt, att du gör dig all möda att motsvara hans fordringar. Det förundrar mig verkligen att du hade mod att afslå hans hand. Du älskar honom då inte, Jane?»

»Nej, inte såsom min blifvande make.»

»Likväl är han en vacker karl.»

»Och jag ser så obetydlig ut. Vi passa inte tillsammans.»

»Du obetydlig? Visst inte! Du ser mycket för bra ut och är alldeles för god för att brännas till döds af Hindostans sol.» Och ännu en gång besvor hon mig att afstå från tanken att följa med hennes bror.

»Jag måste afstå derifrån», svarade jag, »ty nu nyss, då jag förnyade mitt anbud att följa med honom som biträde, tillkännagaf han sin förvåning öfver min brist på känsla för det passande. Han tycktes vara af den tanken, att jag burit mig oskickligt åt, då jag föreslog, att jag skulle bli hans följeslagarinna, utan att vara hans hustru, och syntes glömma, att jag redan länge betraktat honom som en bror och vant mig att anse honom såsom en sådan.»

»Hvad har du för anledning, Jane, att antaga att han inte älskar dig?»

»Du skulle höra honom sjelf yttra sig i detta ämne. Han har flerfaldiga gånger förklarat, att det inte är för sin egen, utan för embetets skull, som han önskar gifta sig. Dessutom har han sagt mig att jag är skapad till arbete, inte till kärlek, hvilket då visserligen är en sanning. Men häraf följer enligt min tanke, att om jag inte är skapad för kärlek, så är jag inte heller skapad för äktenskapet. Skulle det inte förekomma dig högst besynnerligt, Diana, att för lifstiden vara fastkedjad vid en man, som ansåge dig blott för ett nyttigt redskap?»

»Det vore någonting så orimligt och så onaturligt, att det inte är värdt att egna en tanke deråt.»

»Och likväl», fortfor jag, »ehuru jag för honom hyser endast en systerlig tillgifvenhet, tror jag, om jag blefve hans hustru, att jag inte kunde frigöra mig från en besynnerlig, qvalfull känsla af kärlek till honom; han är en så rikt begåfvad natur, och det fins hos honom någonting öfverlägset i utseende, hållning och sätt att uttrycka sig. Men i sådant fall skulle jag bli outsägligt olycklig. Han