Sida:Jane Eyre (sv).djvu/518

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
244
jane eyre.

för sin del skulle inte ha något behof af min kärlek, och om jag visade mina känslor för honom, skulle han låta mig förstå, att dessa vore alldeles öfverflödiga, inte af honom påkallade och opassande å min sida. Det skulle inte slå fel, att han komme att göra så.»

»Och ändock är S:t John en ädel man», anmärkte Diana.

»Inte blott en ädel, utan en stor man, men en man som, uteslutande upptagen af sina stora intressen, helt och hållet förbiser vanliga menniskors känslor och anspråk. Det är derföre bäst för småfolk att inte gå honom i vägen, på det han inte med sina jättesteg måtte nedtrampa dem. Se här kommer han! Farväl så länge, Diana!» Jag gick upp på mitt rum, då jag såg honom komma in genom trädgårdsporten.

Men jag kunde icke undvika att sammanträffa med honom vid aftonmåltiden. Han visade då samma lugna hållning som vanligt. Jag trodde att han icke skulle tala till mig, och jag var säker om att han slagit giftermålsplanen ur hågen, men jag hade misstagit mig i bådadera fallen. Under samtalets gång vände han sig äfven till mig, och det på sitt vanliga sätt; det vill säga, det sätt som på senare tiden varit det vanliga: han var utmärkt höflig, men lät förstå att vi voro främmande för hvarandra. Utan tvifvel hade han med brinnande böner sökt att betvinga den förtrytelse, jag framkallat hos honom, och ansåg sig nu för andra gången ha skänkt mig sin förlåtelse.

Till aftonandakt valde han det tjuguförsta kapitlet af Johannis Uppenbarelse. Det var ständigt en njutning att höra Bibelns ord från hans läppar, ty aldrig ljöd hans sköna stämma så mild och klangfull som då, och aldrig var hans föredrag i dess ädla enkelhet så gripande som när han förkunnade Herrans ord; men denna qväll ljödo hans ord i en mer än vanligt högstämd tonart, och hans föredrag var mer än vanligt betydelsefullt och trängande till själens djup, der han satt midt i familjekretsen, omstrålad af majnattens måne, lutad öfver den gamla familjebibeln och ur dess blad föreläsande uppenbarelsen af en ny himmel och en ny jord samt förkunnande huru »Gud skall varda boende bland menniskorna, huru han skall aftorka alla tårar af deras ögon och huru ingen död skall sedan