Sida:Jane Eyre (sv).djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
46
jane eyre.

Vagnen var framme — der stod den nu vid grindarna, med sina fyra hästar och med taket fyldt af passagerare. Kusken och konduktören ropade ifrigt, att man skulle skynda sig; min kappsäck blef fastbunden; man tog mig från Bessies hals, kring hvilken jag slagit mina armar.

»Var nu beskedlig mot henne och se efter henne,» sade hon åt konduktören, då han lyfte mig in i vagnen.

»Åh ja!» var hans enda svar. Dörren slogs igen, konduktören ropade: »Allting klart!» och vagnen rullade bort. Så var jag då skild från Bessie och Gateshead och fördes bort till okända och, såsom det då föreföll mig, aflägsna och hemlighetsfulla trakter,

Jag kan endast erinra mig helt litet af resan. Jag mins blott, att denna dag föreföll mig utomordentligt lång och att det förekom mig som om vi reste öfver hundra mils väg. Flera städer foro vi igenom, och i en af dem stannade diligensen. Hästarne blefvo ombytta, och passagerarne stego ur för att äta middag. — Jag blef införd på ett värdshus, hvarest konduktören ville att jag skulle äta något; men som jag icke hade någon aptit, lemnade han mig i ett stort rum med tvenne spislar, en ljuskrona, som hängde ned från taket, och högt upp på väggen en liten läktare fyld med musikaliska instrument. Här gick jag omkring en lång stund alldeles ensam; jag kände mig besynnerlig till mods och fruktade högeligen att någon barntjuf skulle komma och stjäla bort mig; ty jag trodde på barntjufvar, emedan Bessie ofta om qvällarne i sina sagor beskrifvit deras bedrifter. Slutligen återvände konduktören; ännu en gång blef jag instufvad i vagnen, min beskyddare steg upp på sin plats, blåste i sitt horn, och vagnen rullade fram öfver gatorna i L—.

Eftermiddagen var regnig och dimmig. Då det skymde till, började jag förstå att vi voro mycket långt från Gateshead: vi foro ej mer genom några städer; landskapet förändrade sig; stora mörka kullar höjde sig vid horizonten; då skymningen tilltog, sänkte sig vägen i en skogbevuxen dal, och långt efter sedan mörkret utbredt sig öfver jorden, hörde jag vinden vildt brusa ibland träden.

Småningom blef jag af detta ljud lullad i sömn; men jag hade ej länge sofvit, förrän jag väcktes af att vagnen plötsligen skannade. Vagnsdörren öppnades, och vid